I Viktoria Amelinas ”Dom hittar hem” skildrar pudeln Dominik sitt liv med familjen Tsilyk i Lviv. Hunden nosar upp förträngda minnen från det förflutna och till slut växer berättelsen till en engagerande historisk roman, skriver Ingrid Elam.
Viktoria Amelina
”Dom hittar hem”
Övers. Sofia Uggla
Ersatz, 332 sidor
Den ukrainska författaren Viktoria Amelina satt på en pizzeria när en missil dödade henne 2023. Hon var 37 år gammal. Två år senare utgavs ”Se kvinnorna, se kriget”, en dagbok från hennes och andra kvinnors liv som utredare av ryska krigsbrott i Ukraina. Nu kommer hennes andra roman på svenska under titeln ”Dom hittar hem”.
Dom är inget pronomen utan hunden Dominiks smeknamn. Det är han som berättar om sitt liv från 1991 till 2005. När han är ett år hamnar han hos familjen Tsilyk i Lviv, den består av en överste i före detta Sovjetunionen, hans mamma, hans två döttrar och deras döttrar. En typiskt otypisk familj i en stad som bytt namn nästan lika ofta som andra byter bil, från Lemberg till Lwow, Lvovas, Lvov och Lembrik, alltefter nationstillhörighet och befolkning. Doms härkomst i en ukrainsk rysk-polsk-judisk familj vill ingen kännas vid och männen i familjen, flickornas fäder, är frånvarande.
Doms promenader i staden, tillsammans med översten eller som ledsagare till den blinda yngsta flickan Marusia, formar sig till en berättelse om Ukraina från självständighetsförklaringen 1991 till den orangea revolutionen 2004-05. Men Doms väderkorn kan upptäcka spår som går längre tillbaka än så, och han kan lukta sig till de olika familjemedlemmarnas sorger och längtan. Blodet avslöjar allt och Dom önskar att han kunde berätta sin historia med dofter i stället för med ord, men han är hänvisad till att tala människornas språk trots att det är så opålitligt. Och vad ska han välja, ryska eller ukrainska?
Berättelsen är som man kan vänta sig av en hund: den följer ingen rak linje utan viker av åt än det ena än det andra hållet när den nosar upp förträngda minnen från det förflutna. Översten har ett växthus där han förvarar delar av ett sovjetiskt stridsflygplan, men vad ligger begravt under växthuset? Ättlingar till judar som fallit offer för Förintelsen vill gräva i marken, de erbjuder pengar som översten skulle behöva för att ge Marusia en ögonoperation.
Marusias kusin Masha har haft en barndom i det som en gång var DDR, hon trivs inte i Lviv och dras till en rysk man. Marusia, den yngsta, sover på en gammal kista i hallen, nyckeln är borttappad, så kan kistan rymma alla hennes föreställningar och fantasier om ett svunnet schlaraffenland. Hur besviken blir hon den dag både kistan och hennes ögon öppnas? Hon väljer att acceptera verkligheten och gå vidare.
Och jag accepterar raskt fiktionen: en hund som berättare! En fabel med inslag av sådant som hör sagan till, låsta kistor, blinda flickor och frånvarande fäder. Klok och charmerande är denne Dom, en vit pudel med en mörk fläck på örat. Han är trofast som hundar är, och han förmår både fängsla och underhålla med en uppfriskande blandning av ironi och nyfikenhet.
Efterhand växer hans berättelse till en historisk roman som låter familjen lilla värld spegla den stora världen. I Ukraina iscensatte Stalin ett folkmord, Holodomor, under den stora svältkatastrofen i början av 1930-talet. Under och efter andra världskriget förlorade Lviv mellan 80 och 90 procent av sin befolkning, först genom Förintelsen av judarna sedan genom etnisk rensning som bland annat tvångsförflyttade alla polacker från staden.
Marusias pappa bor i New York och påstår att han jobbar med bankaffärer i stadens högsta hus. Den 11 september 2001 räknar alla i familjen med att han har omkommit men han kanske bara har friserat verkligheten så som emigranter gör när de gärna framställer sig som mer framgångsrika än de är. Historien och samtiden blandas och dyker upp som doftspår när Dom rör sig genom staden och bland familjens medlemmar. Gammelfarmor pratar knappt, ingen vet var ifrån hon kommer, och ingen vet eller låtsas om att den lägenhet de bor i var den polsk-judiske författaren Stanislaw Lems barndomshem, hans namn nämns inte, det står endast under det motto som inleder boken.
Så samlar sig alla dessa trådar till en tjock röd: en historia om att hitta hem trots att inget självklart hem finns. Alla, även hunden, är födda någonstans varifrån de sedan förflyttats och fördrivits, till en stad som i sin tur tömts på invånare och lämnat hemmen övergivna att tas över av nya människor som inte känner sig hemma där. Familjen Tsilyk består av tre generationer men de har ingen gemensam historia utan drar åt olika håll beroende på var de en gång fötts och vilka hemligheter de döljer för varandra.
Sådan är Europas historia, framför allt i de östra delarna, svår att leva sig in i för svenskar som kanske just nu vistas på sommarställen som funnits i släkten i generationer. Just därför är Viktoria Amelinas roman så engagerande och uppfordrande läsning som påminner om en av litteraturens viktigaste förmågor: att öppna oss för det främmande.