Emma Persson Hennig är medarbetare på Sydsvenskans redaktion.
Jag skulle fara till Edinburgh. Filmerna och deckarna jag matat mig med hade övertygat mig om att jag skulle älska denna stads mix av forntid, gotik, historia och livlighet.
Men hur?
Jag skulle inte flyga. Det hade jag lovat mig själv på Gardermoens flygplats 2018, dit vi skickades då vårt flyg från Berlin till Köpenhamn plötsligt bara ställts in. Flighten från Tegel till Oslo blev dock sen då bagagehanteringen havererat, och jag fastnade i säkerhetskontrollen på grund av att min dotters sittvagn gett utslag för sprängmedel.
Så vi missade vårt anslutande flyg till Köpenhamn, men droppen blev när vi upptäckte att min då treåriga dotter hamnat ensam långt fram i planet medan hennes föräldrar satt placerade långt bak på den ombokade flighten. Känslan av att hanteras som boskap, samtidigt som jag gödde en självtillräcklig flygindustri skavde bara för mycket.
”This is the last time flying ever”, sa jag och menade det.
Precis ett år senare ska Greta Thunberg stå inför FN och hennes ”How dare you” klingar vidare över världen.
Men vi lyssnar inte.
Sju år senare ska filmen ”Strejkarna” visa hur politikernas och världsledarnas svek brände ut en generation av klimataktivister. Upphöjelsen till mänsklighetens hopp var en uppgift de aldrig bad om, men sedan fick de vårt förakt för att de fortsatte ställa krav och började prata om andra obekväma saker, som kapitalism och kolonialism.
”Är det helt uteslutet att flyga?” frågar min man när vi suttit flera kvällar och försökt pussla ihop tågresan från Malmö till Edinburgh. Själv har han flugit tre gånger tur och retur inom Europa de senaste tre månaderna, i jobbet, inte självvalt. Jag ger honom en föraktfull blick och säger att då åker jag hellre aldrig dit.
Tåg är enda alternativet.
Färjetrafiken från Göteborg har även den dödats av lågprisflyget upptäcker vi när vi letar.
Vi bokar till slut efter många veckors ångest och gräl över denna resa.
Resan blir lång, omständlig och dyr.
Vi skojar om hur jävligt det kommer bli, med två familjemedlemmar vars temperament även råkar sammanfalla med en stor fallenhet för hangryness.
Malmö. 25 grader. När vi håller på att packa kommer vädervarningarna i min app. Dagen innan vi ska åka uppdaterar jag den frenetiskt för att se om prognoserna förbättrats. Hamburg 28 grader. Bryssel 32. London 35. Jag bävar.
Skolorna i Frankrike stängs samma dag vi ska åka, alkoholförbud ska införas när temperaturen letar sig över 40 grader. ”Varför inte införa bilförbud istället?" säger min man. Så typiskt mänskligt tänker jag, ta inte bort roten till problemen, utan annat runt omkring. Småsaker, futtigheten.
Hur kan förändring i mänsklighetens historia vara så svår? Så mycket tid, energi och lidande det kostat dem som gått före. Arbetarrörelsens kamp, suffragetterna, medborgarrättsrörelsen i USA. Så mycket hot, hat, död och förnedring innan de fick rätt.
Det är som att mänsklighetens utveckling måste gå till så. Det finns aldrig en rak sträcka av evolution, bara en snårig väg av segrar, bakslag, väggar att gå in i. Och så på det igen. Varför?
Suffragetterna tog till civil olydnad, hungerstrejkade då de fängslades, förnedrades och förminskades och det tog decennier innan kvinnlig rösträtt infördes.
Men den tiden har vi inte nu.
Klimataktivister idag hånas när de klistrar fast sig på motorvägar och stoppar oljetankbilar i hamnar, de går i fängelse för det de tror på men av många anses de vara extrema. Ulf Kristersson kallar sjungande rebellmammor ett säkerhetshot. Vi skakar på huvudet och fortsätter ta bilen till gymmet och flyga till Thailand och röstar för billigare bensin och lägre skatt. Det får man, bara man källsorterar. Eller?
Hamburg. 28 grader. Första etappen av tågresan. Mina svarta kostymbyxor klibbar mot benen på väg mot hotellet. Jag inser att jag måste tänka om för nästa resdag. Byta strategi, inget syntetmaterial.
Köln. 32 grader. Tåget mot Köln blir försenat på grund av fel i tågkommunikationssystemet och vi missar vårt anslutande tåg till Bryssel. Vi får boka om till senare tåg, men får inga platsbiljetter.
Det är hett under glastaket på perrongen. Jag står i vägen för allt och alla och tappar det, ångrar resan bittert och önskar jag vore hemma. Vi hittar inga platser på tåget och allt går olidligt långsamt. Jag förstår inte hur alla kan vara så tysta och samlade. Det är svårt att vara snäll när det är varmt.
Jag vill skrika till alla på perrongen. ”Det är ert fel, ni gjorde detta, vi gjorde detta mot oss själva.”
Jag är Charlton Heston i ”Apornas planet”. ”God damn you all to hell!”
Vi kommer fram till slut. Vi har ändå tur, kommunikationssystemfelet som försenat vårt tåg stoppar några timmar senare alla tåg ut ur Tyskland. Men då är vi redan i Bryssel.
Bryssel. 33 grader. Vi stannar på hotellet med förvånansvärt bra luftkonditionering tills vi måste gå till tåget. Den kissande pojken i stan får klara sig utan oss, kanske kan han svalka någon med sitt ändlösa pinkande? I Malmö har man stängt plaskdammarna, för att sedan öppna dem igen.
Utanför hotellet slår hettan ner i huvudet och drar hela kroppen neråt som om den vill smälta dig inifrån.
Det kallas Omegablockering, varm luft från Sahara har fastnat som en luftbubbla över Centraleuropa och kan inte ta sig vidare.
Eurostarterminalen Bryssel. ”Måste vi ta ut våra vattenflaskor?” Nej, ni kan ha vatten, öl, vad ni vill, vi är inte på en flygplats, säger mannen i säkerhetskontrollen och ler. Men allt annat påminner om en flygplats, väskorna ska röntgas, bälten tas av, taxfreebutiken som man måste gå igenom för att nå väntrummet.
Promenaden ut från terminalen till tåget under glastaket blir som en plågsam rit, som att gå på glödande kol, tänker jag. När vi stiger på tåget är luften ombord sval, men ju längre vi åker desto varmare blir det. Väl inne i tunneln åker gardinen upp och luften blir lättare att andas.
Vi flyr under jord.
London. 34 grader. St Pancras Station, glastak igen och hettan slår ner i oss. Bara en kort promenad över till King’s Cross för att byta tåg mot Edinburgh. Tunga resväskor, svettiga handflator och vänstertrafik. Se upp!
Inne under glastaket sker en sällsam dans. Brännhet sol letar sig obevekligt in genom taket men ändå står alla på rad för att kunna se skyltarna över avgångar. De luttrade Londonbornas intensiva uppmärksamhet förklaras då vi inser att plattformen meddelas först tio minuter innan avgång. Då rusar plötsligt alla som på kommando mot sagda plattform. Som en dans, ännu en rit?
Vi flyr norrut.
Edinburgh. 24 grader.
Ju längre från London tåget strävar desto svalare blir det. Sista sträckan är så vacker i det nedgående solljuset att jag säger till min dotter att när det blir för varmt i Malmö så flyttar vi hit. Hon verkar inte imponerad. Varför säger jag så? Som att det är kört, tror jag att vi bara kan ge upp och flytta som privilegierade klimatflyktingar?
Om jag inte vore mamma skulle jag vara så mycket mer nihilist. Mitt tjugoåriga jag skulle hanterat detta bättre, men jag har inte den lyxen nu, vi har inte den tiden att förlora.
Edinburgh klockan 03.30. 16 grader varmt. Vaknar av intensivt blinkande ljus som läcker in bakom hotellgardinen.
Är det polisutryckning? Nej, det är vitt ljus, inte blått. Ihållande blixtar fyller himlen och det mullrar dovt. Himlen morrar. Regnet öser ner. Jag hukar under täcket för jordens vrede.
Plötsligt hörs en hög mansröst sjunga utanför fönstret. Han går hem genom regn och åskstorm, högst troligen i berusat tillstånd, och han sjunger.
Turn around now
You're not welcome anymore
Symboliken får mig att skratta högt.
Detta är mänskligheten i ett nötskal, tänker jag. Och man måste älska den.
Think I'd crumble?
You think I'd lay down and die?
No, not I, I will survive