Så bra är ”Minioner & monster”
Genre: Animerat (USA).
Av: Pierre Coffin.
Med: Röster av Pierre Coffin, Allison Janney, Christoph Waltz, Jeff Bridges, Jesse Eisenberg, Zoey Deutch.
Längd: 1:30.
Från: 7 år.
Premiär: På bio 1/7.
Det är svårt att förklara kärleken till de små tjattrande gula varelserna, men de verkar liksom vara här för att stanna. Som en hel hagelskur av Piff & Puff ungefär. Vem hade trott det när den första ”Dumma mej”-filmen kom för 16 år sen? Men sen dess har barn vuxit upp, och banat väg för Tiktok-trender som #gentleminions – fenomenet där tonåringar klär upp sig i kostym, bara för att sen leva rövare i ”Minionerna”-salongen. Allt i enlighet med filmernas anarkistiska anda.
I det här universumet är saker som tidslinjer överflödigt, och därför står det miniorerna nu fritt att landa i tjugotalets Hollywood med en delvis ny originstory: I jakten på ännu en härskare att tjäna så råkar de trilla in i drömfabriken och bli stumfilmsstjärnor på kuppen. Inte helt olika Buster Keaton eller Charlie Chaplin, vad den fyndiga nivån av trams beträffar.
Scenerna vecklar ut sig som en hel lekplats för filmälskare, och för den vuxnare delen av publiken kan det bli något av en sport att knipa alla de myllrande referenserna – allt från ”Casablanca”-romantiken till ett otroligt pruttskämt med botten i mastodonten ”Citizen Kane”. Men i höjd med de filmerna så krisar det redan för minionerna som av uppenbara skäl inte klarar övergången till ljudfilm i Hollywood. Minion-lingot, dubbat av filmskaparen Pierre Coffin själv, är alltid en höjdpunkt. Men här försett med en extra twist: För hur gör man egentligen tung film noir när replikerna inte låter som ”cannelloni, macaroni” (Lasse Holm är trots allt inte inblandad), men som ”piñata, carbonara, lasagna”?
Lösningen blir att göra en egen film – med budgetvänliga äkta monster, frambesvurna ur någon gammal härskares trollformler. Sen ballar allt ur, ungefär som det brukar i de här filmerna. Med megaslajm och en lite tjatig femtiotalsrobot (Jesse Eisenberg).
Men för att vara sjunde gången gillt så sjuder ändå kreativiteten på ett sätt som får allt att kännas piggt, nytt och engagerat: Redan i prologen, i form av en guidad filmutställning, möts vi av George Lucas i en underbar liten cameo. Lite senare dukar en brutal jättecyklop under, när han får världens första legobit i hålfoten, innan en stackars mumie faller offer för en antik toalettstol.
Fnissfaktorn är hög i en film som inte bara är minionernas bästa hittills, utan också det enda så kallade kärleksbrev till Hollywood som vi egentligen behöver.