Tystnaden spricker i East Hanover, en välmående villaförort på New Jersey. Fransk-engelsk hiphop dånar ur högtalare, Tiakola rappar om att han är ”deppig som en Chelsea-spelare”.
Anthony Elanga, Mattias Svanberg och Victor Lindelöf fuskar sig till en seger i en uppvärmningslek, och det tas inte väl emot av de andra.
– Jag har aldrig varit med om ett lag som har så här kul tillsammans, sa Yasin Ayari häromdagen.
Vad bra.
Det ser så ut. Viktor Gyökeres garvar med Alexander Isak, Lindelöf engagerar sig helhjärtat i en form av handbollskull jag aldrig riktigt greppar reglerna i.
– Det ska bli fett kul, sa Ayari.
– Jag ser fram emot det jättemycket, säger lagkapten Lindelöf, som fortsätter växa i rollen.
Jag har ett stort problem
Sverige tog bakdörren till VM, de krossade, kraschade och kontrollerade sig genom gruppspelet – och det här är vad de får för besväret.
En midnattsduell mot världens bästa landslag de senaste åren. Jag ser ett svenskt lag som skojar och skrattar och trivs tillsammans, spelare som har förtroende för sin tränare, som svetsats samman och som i stort sett (undantaget Isak Hiens lår) klarat sig helt skadefria genom den senaste månaden. Jag ser konturerna av skyskraporna på Manhattan när solen går ner, och lyckas man här kan man väl lyckas överallt.
Sveriges landslag är på en bättre plats än på väldigt länge, men på väg till Metlife Stadium i New Jersey så har jag ett stort problem.
Jag har inte tillräckligt med fantasi.
Jag jämför laguppställningarna, breder ut mina erfarenheter av fransk och svensk landslagsfotboll de senaste åren och… jag kan inte föreställa mig hur det här ska gå till.
Att Les Bleus har individuella kvalitéer som inga andra kan mäta sig med är en sak. Den här sommaren verkar de dessutom ha hittat en balans, en social och mental dynamik. Jag tror att de haft nytta av PSG:s resa från dysfunktionell personkult till ostoppbar lagmaskin. Ousmane Dembélé var bäst i världen 2025, nu är det kanske Kyky Mbappés tur. Eller Olises. Snart Doués.
Finns två saker jag avskyr
Jag lyssnar till Didier Deschamps, som pratar med respekt om ”VM:s snabbaste spelare”, Anthony Elanga. Kul, men snabbast hittills i VM, enligt Fifas mätningar, är ju Mbappé.
Spelbolagen ger Sverige tio procents chans att gå vidare. Jag känner att det är högt räknat, försöker föreställa mig scenarion där det händer.
Théo Hernandez svajiga självbild? Nä, han ska inte starta sägs det.
Och det spelar ingen roll att jag räknar till noll procents chans. För fotboll fungerar inte så. Ibland välter världen över ända ute på planen. Tyskland förlorar på straffar, Grekland lyfter en EM-pokal, ÖSK vinner en match.
Sverige kommer att starta med Europas främste målskytt de senaste åren (Viktor Gyökeres), som strålar och ler. Bakom sig har han en hel och dansande Alexander Isak, med fötter fulla av fantasi. Och så Elangas jetmotor, redo att ensamkontra i överljudsfart.
Sverige kan göra mål, de kan släppa in dubbelt så många. Utmaningen handlar om att inte lämna någon spelare ensam, inte oskyddad mot världens bästa anfallsuppsättning. Gustaf Lagerbielke får inte hamna fel den här gången, Alexander Bernhardsson måste vara på två-tre ställen samtidigt. Synkroniserat, kompakt försvar, lågt och aggressivt.
Det finns två saker jag avskyr mer än något annat: 1. Fördomar om nationella stereotyper. 2. Arroganta fransoser.
Frankrike kan bli bekvämt, trögt och bollrullande om de möter välorganiserade, elaka försvar.
Kan Sverige vara ett sådant försvar?
– Vi måste spela den bästa match vi någonsin spelat, sa Graham Potter i går.
– En chans i livet, sa Lindelöf.
Och det finns faktiskt en sak som talar för att de vinner den – de kan ju inte förlora. Det är värt att påminna om det.
För åtta år sedan var Dembélé, Mbappé, Lucas Hernandez och Kanté med och lyfte VM-pokalen i Ryssland. Resten i det här franska laget var antingen supertalanger eller nyblivna proffs.
Några sista ord på vägen?
Vad gjorde de svenska spelarna då, 2018?
Vår målvakt stod i Lidingö i fjärdedivisionen, fick svåra hjärnskakningar och tog sedan ett sabbatsår. Lagerbielke lånades ut till Sollentuna i division I för att få lite speltid. Alexander Bernhardsson spelade i division II med Sävedalen och jobbade heltid i fabrik. Yasin Ayari var ifrågasatt i AIK:s akademi, eftersom han var för liten. Jesper Karlström slog i botten med sitt spelmissbruk, Besfort Zeneli har berättat att han övervägde att lägga av, och Taha Ali kombinerade landslagsspel i futsal med att jobba som vakt i tunnelbanan.
Frankrike kommer hit från sin tron, många av de svenska spelarna kommer från ingenstans.
Antingen vinner de bragdguldet eller så åker de hem efter ett VM-slutspel ingen trodde att de skulle vara med i.
Jag vet att det kraftsamlas hemma, jag vet att arenor och torg fylls av svenskar som lever på hopp och böner.
Några sista ord på vägen?
Det kan vara värt att påminna om när Skottland var i samma situation. 1982 skulle de möta Brasilien, det där mytomspunna laget som borde vunnit VM men misslyckades.
Före avspark skakade lagkaptenerna, Sócrates och Graeme Souness, hand.
– Må bästa lag vinna, sa domaren.
– I f**king hope not, svarade Souness.
Graham Potter grävde upp det här laget och tog dem till en drömmatch, på VM:s finalarena, mot världsmästare och världsstjärnor.
Må bästa lag vinna? I hope not.