Var fjärde år blir jag intresserad av att se på fotboll och lär mig namnet på, säg tio fotbollsspelare. Rättare sagt, jag vet ingenting om fotboll. Fast en händelse känner jag till, och den brukar gå under namnet "The hand of god”.
Den argentinska dokumentären “The match”, som nu har biopremiär 40 år efter den historiska VM-kvartsfinalen 1986 mellan Argentina och England, kretsar dock kring mer än Maradonas kontroversiella volleymål.
Dokumentären fångar hela historien bakom målet. Från folkfotbollens uppkomst i England till andra allvarligare nedslag som föranledde matchens momentum. I stället för revanschismens behov av att ge igen, skildras det argentinska landslagets jakt på upprättelse och respektabilitet efter Falklandskriget.
Redan i slutet av 90-talet konstaterade Jean-Marie Le Pen att det var onaturligt att ”ta in” spelare från andra länder och betrakta dem som medlemmar av det franska landslaget.
Forna fotbollsspelare från både England och Argentina får tillsammans med oss, tittare, reflektera över olika historiska dokument i form av videomaterial och löpsedlar. Berättarrösterna, som utgörs av fotbollsspelarna Gary Lineker och Jorge Valdano, växlar mellan engelska och spanska och tar oss igenom respektive länders sporthistoria.
Och rättvisan, som verkar vara ett av dokumentärens ledord, glider in i den allmänna bilden av fotbollen som enande kraft, men likväl synliggjorde den dåtidens polariseringar.
Det sägs att varje VM säger någonting om den politiska tidsandan. Och om kvartsfinalen mellan Argentina och England synliggjorde behovet av att återställa nationernas självbild efter dåtidens thatcherism eller argentinska militärjuntan, finns det även i årets världsmästerskap många ömma punkter och varningsflaggor att ta fasta på.
I en svensk kontext har Yasin Ayaris öppningsmål följt av hans knäböjande gest redan blivit ett exempel på hur ”blågul islam” kan manifestera sig, enligt Expressens Joel Halldorf. Samtidigt har Jimmie Åkesson i SVT tidigare uttryckt att han har svårt att se hur en praktiserande muslim kan vara svensk.
Vem kan glömma den hatstorm Jimmy Durmaz fick VM 2018 efter en ynka frispark.
Samma typ av diskussioner präglar Frankrikes landslag, inte minst efter världsmästerskapet 2018, då en stor debatt kretsade kring hur kolonialismens arv formade fransk fotboll. Redan i slutet av 90-talet konstaterade Jean-Marie Le Pen att det var onaturligt att ”ta in” spelare från andra länder och betrakta dem som medlemmar av det franska landslaget.
Idrottsnationalism kopplat till VM är alltså ingenting nytt. Se bara på de nyrika vikingarna i Norge som ro-ramsar sig igenom årets världsmästerskap och parodierar sig själva när de skapar nya traditioner och mytbildningar med bland annat överdrivna nationalromantiska VM-låtar.
Vid ett tillfälle i norska Marstein & Girl in reds VM-låt, sjunger de till och med att när de ser sitt landsnummer ”+47,” blir de påminda om att deras blod är rött, vitt och blått.
Vem kan glömma den hatstorm Jimmy Durmaz fick VM 2018 efter en ynka frispark, som ledde till att Svenska fotbollsförbundet anmälde de rasistiska hoten till polisen och att han senare fick hålla ett tal där han förkunnade sin svenskhet.
Det är inte heller nytt att tillhörigheten villkoras: vissa anses som svenska representanter genom de prestationer man tillför sitt hemland, andra gör det inte. Sporten är särskilt bra på att synliggöra sådana polariseringar.
Det är just det här som gör Fifa-ordföranden Gianni Infantinos olika retoriska anföranden och diplomatiska tonläge som kretsar kring ordet “unity” till ett tomt luftslag.
Fifas påstådda neutralitet har fått en helt annan politisk genklang, i synnerhet sedan Donald Trump i slutet av 2025 tilldelades ett fredspris. Detta under tiden USA befann sig i en eskalerande konflikt med Iran, och som idag markerar första gången ett värdland befinner sig i krig med ett deltagande land.
Hela spektaklet blir en illustration av den ideologiska fasad som kännetecknar vårt tidevarv. Institutioner framstår som helt avpolitiserade i sin självbild men ger samtidigt ut symboliska fredspriser mitt under ett krig.
I “The match” ser man en Diego Maradona på toppen av sin karriär, som blir beundrad av sina forna landslagskamrater och rivaler för sin vänsterfotade karisma. Men det är i de små stunderna, som när han blir ombedd av pressen att uttala sig om den fascistiska diktaturen och den såriga relationen med Storbritannien som man får en liten inblick i dagens politiska energi.
Gång på gång upprepar han “inga frågor om politik”.
Ja, ingen vill diskutera politik. Inte ens våra politiker vill diskutera politik . I stället svarar de på frågor om sitt sexliv eller tik-tokar sig igenom en valrörelse. Regissören Wim Wenders tillika ordföranden för filmfestivalen i Berlin har till och med uttryckt att festivalen behöver hålla sig borta från politik. Precis som Infantino, men som också glömmer sitt eget råd om att hålla politiken utanför sporten.
Och kanske är det här en exemplarisk grundskiss över hur hyperpolitiken fungerar, att institutionernas avståndstagande från den masspolitiska verkligheten har blivit en skrämmande och robust ideologi i sig.
Idag är det avståndstagandet som gör oss politiska. Därför har det aldrig varit så enkelt som nu att säga ”Heja Sverige!”.