Det finns en politisk retorik som alltid fungerar: enkel, hård, redo för en affisch. Den som begår fler brott ska få hårdare straff.
Vem kan invända?
Ganska många, visar det sig. Jurister. Kriminologer. Kriminalvården. Lagrådet. Människor som envisas med detaljer och den besvärliga idén att lagar ska fungera även sedan pressträffarnas fotografer packat ihop och gått hem.
En nöjd Gunnar Strömmer (M) presenterade på tisdagen den fortsatta reformen av vår straffrätt och till ingens förvåning upprepade han sitt vanliga mantra:
"Farliga kriminella ska sitta inne, så att vanliga skötsamma människor vågar vara ute."
Sverige har höjt straff förut, och sedan 1960-talet skruvat på Brottsbalken så att den liknar en gammal Volvo 142 med nya spoilers fastsvetsade i varje budgetproposition.
Det som händer nu är större.
I dag finns mängdrabatten – låter som en kampanj hos Elgiganten, men är i själva verket en grundprincip: fler brott ger högre straff, men inte lika högt som om varje brott staplades ovanpå det förra som konservburkar i en pyramid.
I USA staplas ibland straff tills domen låter som ett bokföringsfel: 300 år, 600, 900. Poängen är att du inte bara ska låsas in. Du ska försvinna.
Den vägen har Sverige sluppit – hittills. Straff ska vara proportionerliga, systemet hanterligt, och människor ska, hur udda det än kan låta i en emellanåt rätt hysterisk valrörelse, kunna komma ut igen i fungerande skick.
Men mängdrabatt är lätt att hata. Vem vill höra att det tionde rånet inte ger fullt genomslag?
Just det. Ingen.
Så nu försvinner den. De tre allvarligaste brotten ska räknas fullt ut. Rean är slut. Fullpris på hela sortimentet.
Men här talar politiken i versaler, medan verkligheten svarar med fakturor. Längre straff ger fler i fängelse. Fler i fängelse ger fler celler, mer personal, mer vård och utslussning – om man nu verkligen vill ha det på köpet.
Annars blir det överfulla anstalter och människor som blir bättre på att vara kriminella än på att leva lagligt.
Strömmer möter invändningen i förväg: reformen ska matchas av en fortsatt utbyggnad av Kriminalvården, så att platserna verkligen finns när straffen blir längre.
Det låter betryggande, om man bortser från att fängelser tar år att bygga, kostar miljarder och sällan håller den takt som politiska löften gör.
En andra nyhet vid tisdagens presentation är minst lika talande: skyddstillsyn ersätts av villkorligt fängelse.
Förut sa domstolen: du ska skötas, övervakas, göra rätt för dig. Nu säger den först: du borde sitta inne.
Fängelset blir normen. Friheten ett undantag man får ansöka om i efterhand. Precis sånt regeringen vill att väljarna ska höra från ett podium.
Men straffrätt är ingen tävling i vem som ser argast ut framför en kamera. Det är statens mest brutala verktyg: det avgör vem som behåller sina barn och sitt jobb, och vem som kommer ut skuldsatt och mer avskuren från samhället än vid intagningen.
Regeringen vill dessutom tona ner förmildrande saker – som ålder, sjukdom och tid som gått sedan brottet. Det kommer säkert att uppskattas av många – inte minst av dem som med rätta tröttnat på ett rättsväsende som ibland pratar mer om gärningsmannens uppväxt än om brottsoffrens förlust.
Sverige har redan skärpt straffen för gängbrott, vapenbrott, sexualbrott och återfall. Nu ändras själva räknesättet. Mindre rabatt. Färre undantag. Mer fängelse. Det låter handlingskraftigt.
Men det finns en risk som inte syns på pressbilderna: att staten bygger upp en växande grupp människor som har avtjänat sina straff men aldrig riktigt släpps tillbaka in i samhället.
Längre bort från jobb, bostad och utbildning. Närmare skulder, försörjningsstöd, hemlöshet och de gamla kontakterna. En straffad underklass, permanent märkt av sin dom – och dyr för alla andra att ha kvar i systemet.
Att bygga fler fängelser är dyrt men enkelt.
Att bygga ett samhälle där färre hamnar där är svårare.