På senare år har den brittiske skådespelaren och författaren Stephen Fry i fyra böcker utforskat och återberättat en försvarlig mängd av den grekiska mytologins hisnande äventyr. Första delen, ”Mythos”, redogör för hur gudarna föddes och fick makt. Så småningom träder människan in i bilden efter att Zeus, Olympens härskare, har blickat ut över världen, funnit den skön men samtidigt alltför tom. Den ska befolkas av en ny sorts varelser, en ras som gudarna kan leka och roa sig med. Titanen Prometheus skulpterar ett antal lerfigurer som gudinnan Athena blåser liv i.
I uppföljaren ”Heroes” (ej översatt till svenska) berättas om hjältemodiga halvgudar som Perseus, Herakles, Jason, Medea och Oidipus. Därpå tar Fry sig an de homeriska dikterna. ”Troja” har ”Illiaden” som resonansbotten och ”Odyssé” utgår från ”Odysséen”. I Sverige publiceras dock de två sista titlarna i omvänd ordning, ”Troja” först i november i år medan ”Odyssé” ges ut nu i sommar, sannolikt för att man vill att den ska finnas tillgänglig när Christopher Nolans påkostade film ”The Odyssey” har världspremiär i juli.
Stephen Fry berättar sin historia med glimten i ögat, ibland på ett ganska egensinnigt sätt men med respekt för originalet
Filmen, liksom Frys version, utspelar sig efter kriget i Troja och skildrar Odysseus långa hemresa till Ithaka. Längs vägen utsätts han för diverse prövningar och möter mytiska varelser, som nymfer, cykloper, sirener och vredgade gudar. Väl hemma väntar en sista strid; han ska utkräva hämnd på friarna som under hans tjugoåriga bortovaro har härjat hämningslöst i riket, plundrat hans hem och med tvång försökt äkta hans hustru.
Stephen Fry berättar sin historia med glimten i ögat, ibland på ett ganska egensinnigt sätt men med respekt för originalet. I efterordet till ”Mythos” menar han att om någon ”säger att jag berättar historierna ’fel’ förbehåller jag mig rätten att svara att det faktiskt är sagor. När jag ändrar en detalj här och där gör jag precis som folk alltid har gjort med myter.” Och det må han förstås få göra.
”Odyssé” liknar en roman men är det ändå inte riktigt. Berättelsen interfolieras med förklarande kommentarer, inledningsvis, avslutningsvis och titt som tätt däremellan, ofta i form av fotnoter. De har en irriterande tendens att dra till sig uppmärksamheten och kunde med fördel ha placerats längst bak i boken.
Men jag vill också rekommendera Eyvind Johnsons roman ”Strändernas svall”, skriven under andra världskriget
Jag hoppas att en del av de biobesökare som går och ser Nolans film också blir sugna på att ”läsa boken”. Då kan Frys version vara ett lättillgängligt alternativ till Homeros. Men jag vill också rekommendera Eyvind Johnsons roman ”Strändernas svall”, skriven under andra världskriget. Den är mestadels en trogen parafras på ”Odysséen”, men mer pacifistisk i tonen. Författaren har lagt till en psykologisk dimension; Odysseus är inte bara en framgångsrik utan också en ångerfull krigare, väl medveten om de ohyggliga brott han har begått under det trojanska kriget. Hans hjältedåd tonas ner liksom de osannolika äventyren han upplever under hemfärden till Ithaca; kanske har de överdrivits, så märkvärdiga var de nog inte.
”Strändernas svall” slukade jag första gången sommaren 1976, för ett halvt sekel sedan. Jag älskade den. När jag i dag läser den ånyo är jag fortfarande förtjust, men kvinnoporträtten känns förlegade. Odysseus sinne fylls av djupsinniga tankar och intelligenta reflektioner medan kvinnorna, med undantag av Penelope och några till, mestadels är uppfyllda av förförelsens konster.
Men à la bonne heure, som fransosen säger, vem är jag att kritisera Eyvind Johnson, Stephen Fry, Homeros, Athena eller Zeus?