Under politikerveckan i Visby klev Elisabeth Thand Ringqvist fram på Almedalsscenen och framförde en lovsång till marknadsekonomin och sänkta skatter. Det var ett kraftfullt och inspirerande tal till höger i svensk politik. Eller som Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg förskräckt sa: “Centerpartiet är verkligen ett högerparti, alltså grundligt borgerligt, och det var väldigt tydligt i talet”.
Statsminister Ulf Kristersson och Moderaterna underströk i sin tur arbetslinjen, människans rätt till egenmakt och lyfte flera gånger vikten av sänkt skatt på sparande, jobb och konsumtion.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson lät nästan som en moderatledare från 1980-talet när han försvarade svenska företagare mot Socialdemokraternas förslag om slopat karensavdrag. Likheterna var överlag stora med centerledaren vad gällde den ekonomiska inriktningen.
Liberalernas Simona Mohamsson talade om ett Sverige som “vill mer” med färre förbudsskyltar och sänkt skatt på jobb, sparande och företagande.
Vice statsminister och KD-ledaren Ebba Busch ville förvisso ha ett höjt barnbidrag men underströk också betydelsen av att fortsätta sänka skatten för vanligt folk.
”Vad gör att den breda högern samlar en majoritet av väljarna? Jo, den har genomfört reformer som åtnjuter bred legitimitet.”
Det var fem tydliga ekonomiskpolitiska högerpartier som höll tal i Almedalen. Fem partier som tillsammans samlar över 50 procent av väljarna i poll of polls, den viktade sammanvägningen av opinionsundersökningar.
Vad är det då som gör att den breda högern samlar en majoritet av väljarna? Jo, den har genomfört reformer som fungerar och som åtnjuter bred legitimitet.
Efter valet 2006 reformerade högern arbetsmarknaden och skattesystemet. Tack vare betydande skattesänkningar för löntagare, skärpta regler för A-kassan och ett uppstramat socialförsäkringssystem skapades en skillnad mellan den som går till jobbet och den som stannar hemma. Det är värt att påminna om att över en halv miljon människor, var tionde svensk i arbetsför ålder, var förtidspensionerade 2005.
I dag ser läget betydligt bättre ut. Nu har Sverige sett reallöneutveckling två år i rad och tillväxten klättrar upp från den bottennotering som Magdalena Andersson lämnade efter sig 2022. Arbetsmarknaden prövas globalt av AI-utvecklingen men, som Nordeas chefsekonom Annika Winsth återkommande slår fast, är arbetslösheten väsentligt lägre om vi räknar bort bland annat studenter. Och tack vare fler skattesänkningar har vi det lägsta skattetrycket på 50 år.
Sverige har etablerat en unik respekt för företag och kapital. Vi slår rekord i börsnoteringar och 2025 stod Stockholmsbörsen för mer än hälften av alla noteringar i pengar räknat. Stockholm har till och med flest enhörningar – bolag värda över en miljard dollar – per capita i hela EU. Det är en fantastisk tillgång för vårt land i en tid när Europas ekonomier kämpar och är ett resultat av medvetna reformer av kapitalbeskattningen och regelförenklingar.
Det privata finansiella sparandet kan inte överskattas. ISK-kontot som kom 2012 har revolutionerat inte bara svenskarnas sparande utan också tillgången till kapital. Den nuvarande högerregeringen har som bekant infört ett skattefritt golv på 300 000 kronor.
Det är förståeligt att de fyra Tidö-partierna har talat så mycket om brottsbekämpning och invandring: högerns rättspolitik har räddat den svenska rättsstaten. 2022 befann sig landet i en allvarlig kris med det dödligaste skjutvapenvåldet i hela EU. Gängkrigen spred sig till nya orter med nya döda. Året då Socialdemokraterna fick lämna över makten skedde 391 skjutningar med 62 döda. Hittills i år räknar vi till 34 skjutningar med 8 döda enligt SVT.
Men det är i den ekonomiska politiken som den stora styrkan ligger och där konflikten med vänstersidan är på allvar. Legitimiteten för ett bättre skatte- och socialförsäkringssystem är också bred. Senaste SCB-mätningen visade att fler LO-män sympatiserar med SD än S.
Med tanke på allt detta är det inte förvånande att den breda högern samlar flest väljare. Det är också paradoxen i svensk politik: en sådan majoritet skulle kunna förhandla budget och fortsätta reformera svensk ekonomi. Att vara emot SD är nämligen inte en politik för socialförsäkringssystemet. Det är inte en politik för arbetslinjen eller för vår konkurrenskraft. Det är inte en politik för fler gruvor, en starkare skogsindustri eller fler svenska industriföretag. Det är en tom gest.