Det är med viss skepsis jag tar mig an försvarsadvokaten Johan Erikssons sommarprat. Sicken torrboll, tänker jag när jag läser att han är ordförande i Advokatsamfundet, hedersdoktor och ledamot av Åklagarmyndighetens insynsråd. Rena mardrömmen för en understimulerad kulturjournalist mitt i sommartorkan!
Men strax efter jingeln går rädslan för att detta ska bli 87 olidliga minuter över, när Johan Erikssons perfekt raspiga röst (som om han precis rökt 2 paket gula Blend) berättar om terrordådet på Drottninggatan. På en restaurang samma kväll får han den närmast filosofiska frågan om han hade kunnat tänka sig att försvara en terrorist. Då har han ingen aning om att det snart ska bli verklighet.
Framgångsrika personers sommarprat är den värsta genren, eftersom det oftast mynnar ut i en opersonlig berättelse om hur VD:n/chefen/företagsledaren lyckades ro hem en topptjänst trots att hen sålde jordgubbar som 15-åring och hade en mamma som var undersköterska.
Vem?
Johan Eriksson är ordförande i Advokatsamfundet och har utsetts till ”Advokaternas advokat” av kåren 12 år i rad. Han har agerat försvarare i flera uppmärksammade fall, varit expert i flera statliga utredningar och är ledamot av Åklagarmyndighetens insynsråd.
Johan Eriksson är hedersdoktor vid Stockholms universitet och har skrivit flera böcker, däribland ”Handbok för försvarare” och spänningsromanen ”Tjuv och polis”.
Johan Eriksson är där och gräver, men klarar sig ändå från de värsta klyschorna. Framförallt är han sympatisk, även när han drar berättelsen om hur han som ordblind medelmåtta från Enskede kom in på juristlinjen på en reservplats och köttade sig igenom utbildningen på 3,5 år.
Kanske för att han också pratar om baksidorna med sin imponerande karriär: att han jobbat så mycket att hans son pekade på Kronobergshäktet och sa ”där bor pappa”. Att hans fru känt sig ensam.
Ja, man undrar såklart vilka uppoffringar som krävts för att möjliggöra en så strålande karriär.
Men det bästa med Johan Erikssons sommarprat är ändå hans meet cute: den bedårande berättelsen om hur han 1983 såg en blond tjej i page och gula stövlar på tunnelbanan och tänkte på henne hundra gånger om dagen. Inte ens när hon kom in i skobutiken han jobbade i och lämnade sitt nummer vågade han ta kontakt. Till slut fick hon ringa själv. De har varit ett par i 43 år.
Låtvalen är förvisso provocerande förutsägbara (drick varje gång någon spelar Laleh, ”Life on mars” eller ”Eye of the tiger” i sina sommarprat), men det kan jag förlåta. Johan Erikssons sommarprat innehåller det mesta man önskar sig en varm junidag i horisontellt läge; kärlek, berättelser ur ett liv, drama. Och en riktigt bra radioröst.