Abelardo Gonzalez är professor emeritus i arkitektur vid Lunds tekniska högskola.
I Malmö står arkitekturen aldrig helt fri från debatten om stadens identitet. Här, där hamn, industri, migration och förvandling har satt sina spår i både stadsbild och självbild, blir varje nytt byggnadsverk mer än en byggnad: det blir ett påstående om vilka vi är och vilka vi vill bli. Just därför måste vi tala klarare om arkitektur, inte som smakfråga eller marknadsföring, utan som konst, ansvar och offentlig angelägenhet.
Alltför ofta reduceras arkitektur till det mest banala av omdömen: jag gillar det, eller jag gillar det inte. Men den som på allvar vill förstå arkitektur måste börja någon annanstans. Det privata tyckandet är en tunn måttstock för en konstform som formar våra städer, våra rörelser, våra blickar och våra liv. Smaken må vara personlig – arkitekturen är alltid större än den som uttalar sig om den.
Ingen kan med ett enkelt tyckande förklara Pantheons inflytande över den moderna arkitekturens rumslighet. Ingen kan förstå Frank Lloyd Wrights rum utan att se hur barockens rörelse och högtidlighet återuppstår i nya former. När Wright formulerade att en arbetsplats som skulle vara ”as inspiring a place to work in as any cathedral ever was to worship in”, talade han inte om smak. Han talade om rumslig värdighet. På samma sätt är Wrights Guggenheim i New York och Frank Gehrys museum i Bilbao inte bara byggnader man kan föredra eller avfärda; de är rumsliga erfarenheter som förändrar den som träder in i dem.
Som arkitekt har jag aldrig utgått från frågan om vad jag själv råkar tycka om. Den verkliga utgångspunkten finns i mötet mellan beställarens ofta motsägelsefulla önskningar och arkitektens ansvar att omvandla dem till rum, form och mening. Varje projekt är ett äventyr där reglerna förskjuts och där smaken måste passera genom disciplin, kunskap och gestaltning för att kunna bli arkitektur. Där, och först där, börjar den konstnärliga handlingen.
När Sigurd Lewerentz byggde Markuskyrkan i Stockholm invände en plattsättare att plattorna inte gick att lägga i rak linje om man följde arkitektens instruktioner. Lewerentz svarade: ”Rakt och rakt – varför ska allting vara rakt?” I det svaret ryms en hel hållning till arkitektur. Den konstnärliga helheten får inte underordnas slentrianens krav på ordning. Det originella är sällan bekvämt i det ögonblick då det uppstår.
Smak följer ofta modet, och modet följer flocken. I vår tid drivs denna rörelse med särskild kraft av sociala medier, där upprepning gärna förväxlas med kvalitet. Professor Lars Lerup beskrev Villa Andersson i Halmstad, som jag själv ritat, som ”ett hus som inte ser ut som ett hus”. Det är en formulering som blottlägger något väsentligt: arkitektur uppstår inte när vi får mer av det redan bekanta, utan när någon vågar bryta med den begagnade världen och öppna en ny blick på rummet.
Arkitektur är inte enkel. Den bär spår av historia, teknik, material, orientering, funktion, ljus, rörelse och mänsklig erfarenhet. Den är skapandet av rum, men också av mening. Ett arkitektoniskt verk är ett estetiskt och samhälleligt uttryck, en punkt i staden där det praktiska och det poetiska möts. När arkitekturen är som bäst blir den mer än ett objekt: den blir en referenspunkt, en närvaro, ibland till och med en form av tröst.
Problemet uppstår när denna komplexa konstform underkastas det omedelbara gillandets tyranni och när myndigheter låter det populära väga tyngre än det betydelsefulla. Då väljer man inte det som har störst verkshöjd, utan det som väcker minst motstånd. Ändå visar arkitekturens historia gång på gång att det verk som först avfärdas ofta är det som senare visar sig bära störst värde.
Just därför måste vi vara vaksamma på hur juryer arbetar och på vilka grunder de dömer. Vi måste våga ifrågasätta besluten, särskilt när det mest djärva förslaget avfärdas. Ofta är det just där det verkliga arkitektoniska värdet finns. Och i Malmö, där staden åter prövar sin framtida gestalt, är detta mer än en fackfråga. Det är en offentlig strid om kvalitet, identitet och mod. Om Malmö verkligen vill skapa arkitektur som överlever sin samtid, måste staden våga välja det som är konstnärligt övertygande, inte bara det som omedelbart behagar.
Nu står Malmö inför ett avgörande arkitektoniskt ögonblick: den internationella tävlingen om tillbyggnaden i Kungsparken vid Malmö museum. Det handlar inte om en detalj i stadsutvecklingen, utan om möjligheten att skapa något som höjer sig över det tillfälliga och blir ett verkligt landmärke. Zaha Hadids tillbyggnad till Ordrupgaard i Charlottenlund blev aldrig den ikon många föreställde sig. Malmö säger sig vilja mer. Då måste staden också våga begära mer: ett verk som bär, utmanar och består.
I en artikel i Sydsvenskan talades det nyligen om en särskild ”malmöitisk arkitektur”. Men vad betyder ett sådant uttryck mer än som en tilltalande etikett? Är det Malmö opera, Turning torso eller Länsstyrelsens byggnad som förkroppsligar denna påstådda identitet? Och om Malmö skulle ha en egen arkitektur, måste vi då inte också tala om en särskild arkitektur i Helsingborg, Eslöv, Stockholm eller Sydney? Sådana förenklingar riskerar att förvandla arkitektur till slogan, när den i själva verket är en konstform som växer ur en långt mer sammansatt väv av historia, plats, material och idé.
Ett arkitektoniskt verk kan aldrig ryckas loss från den plats där det uppstår. Det är där, i mötet mellan den internationella arkitekturens språk och den konkreta platsens egen tyngd, som det unika blir till. Arkitekturen må vara internationell i sitt samtal, men det är platsen som ger verket dess röst. Därför vore det förödande om ytliga föreställningar om lokal identitet fick stå i vägen för ett sant arkitektoniskt konstverk. Om Malmö verkligen vill vinna ett nytt landmärke, måste bedömningen vila i händerna på en internationell jury, en jury med blick nog att urskilja konst från kliché och verkshöjd från retorik.