Ingenting som detta. Ingenting som känslorna, svängningarna och den ofiltrerade, oregisserade dramatiken i en av VM:s klassiska slutspelsmatcher.
Från avspark fram till den avgörande straffsparken, från första början hela vägen till slut.
Drygt 15 minuter in på matchen var den marockanska mittbacken Chadi Riad redan inne på sin tredje matchtröja. Som vi svenskar vet så krävs det en del för att brottas med Brian Brobbey, det kostar en del att stoppa honom.
Marockanerna var beredda att betala det priset. Det var holländarna också.
Efter en dryg halvtimme sjönk Jan Paul van Hecke ihop, med blodet strömmande ner över ansiktet. Han hade fått Noussair Mazraouis knä i huvudet.
De två är nästan jämngamla, växte upp en dryg timme från varandra på den holländska västkusten.
Ett ”miniderby”
Att kalla det här för ett derby blir lite missvisande, men det är ju ett faktum att halva det marockanska laget växte upp i en liten geografisk romb som inkluderar Nederländerna, Belgien och norra Frankrike.
Båda lagens spelare har formats och fostrats på samma små konstgräsplaner nere vid kanalerna, i samma cages nedanför höghusen. Nu var det som att de där gallerburarna hade vuxit och förflyttats till Mexiko.
Tätt, hårt, fysiskt. Ingen som tog ett kliv bakåt eller ens åt sidan. En känsla av att det inte existerade några regler, trots att det bevisligen var ett domarteam där ute på planen och ett VAR-gäng i någon beslutsbunker långt borta.
Streetfotboll med hela planeten som åskådare. Vinnaren stannar kvar. Deltagare av yttersta världsklass. Man-mot-man-dueller över hela planen.
Mittfältsschack mellan Frenkie De Jong och Ayyoub Bouaddi. Roadracingkörning mellan Achraf Hakimi och Mickey van de Ven. Bombardemang mot Bart Verbruggen från mer eller mindre hela det marockanska laget.
Nederländerna gjorde en fullvuxen, genomprofessionell insats med en elva baserad på verkliga fullblod från fotbollens största scener. Men Marocko var bättre. Rappare, modigare, skickligare – rätt och slätt bättre.
Och det var ju inte som att det inte gått att se det komma.
Nederländerna är givetvis en av den globala fotbollens stormakter, men det är Marocko också numera. VM-semifinalister senast. Afrikanska mästare, i alla fall på pappret. U20-världsmästare. Norra halvklotets bästa läktarstämning där hemma, en arena med 115 000 platser under uppbyggnad och ett VM-värdskap på väg.
Höga ambitioner
Framtiden är deras, och det finns en rastlös, hungrig otålighet kopplad till det.
Ambitionerna har vuxit sig större än att kämpa och slita sig fram till mästerskapens slutfaser. Nu spelar de för att vinna, för att dominera varje match, för att lyfta hela jävla bucklan redan här och nu.
Inget annat afrikanskt lag har någonsin kommit till ett VM med samma förväntningar, samma resning, samma självklara svansföring. Knappt något annat afrikanskt lag har någonsin spelat på den här nivån.
Ronald Koeman hade demonstrerat sin respekt för flykten och fläkten i det marockanska spelet genom att skicka in en extra mittback för att dämpa den. Det höll ihop. Nätt och jämnt, men med Van Dijk, Van Hecke och Van de Ven tänjda till trikåerna höll det ändå länge ihop.
Och när den orangea chansen väl kom så fanns det något oundvikligt över utgången.
Ända från början var det här en match som spelats med känslorna utanpå tröjorna, och på något sätt var det väl passande att de allra starkaste var de som först skulle tränga igenom.
Känslor direkt från start
Cody Gakpo hann knappt ens svepa in bollen i nät innan han sjönk ihop på planen med händerna runt huvudet och tårar i ögonen.
Så väldigt oviktig fotbollen kan kännas, så oerhört mycket den ändå kan betyda.
Knappt ens 48 timmar hade gått sedan Cody Gakpo kommunicerade att han och hans partner förlorat sin ofödda son, och i ett sånt läge finns såklart inga regler eller rättesnören.
Varje person kan bara göra vad som känns rätt för honom eller henne, och Cody Gakpo valde att fortsätta spela fotboll. Jag inbillar mig att planen är en sorts frizon för honom, att det är en plats där sorgen inte riktigt kan nå honom.
Men dramat var inte över. Marocko kunde inte gå mållösa från planen efter den här insatsen, det gick bara inte.
Inlägget från Chemsdine Talbi var femstjärnigt, stopptidsnicken från Issa Diop ostoppbar. Marocko var ikapp, och Marocko fortsatte framåt.
Under klappjakten på kvittering hade de bytt in en 19-åring, en 20-åring och en 21-åring. De var som en virvelvind – oemotståndliga – men på något sätt stod ändå Nederländerna emot.
Bart Verbruggen gjorde en verklighetsfrämmande räddning när Soufiane Rahimi vrickade sig igenom i förlängningen, och det framstod mer och mer som att det fanns ett kraftfält runt hans mål den här kvällen.
Tog kraft genom att be
När 120 minuter hade spelats var det Ismael Saibaris tur att ha blod rinnande nerför ansiktet. Han var slut, men han var ändå inte färdig.
Innan straffarna ledde den nya förbundskaptenen Mohamed Ouahbi sitt lag igenom en gemensam bön. Omedelbart därefter vann ändå holländarna båda slantsinglingarna – fick skjuta först mot sina egna supportrar – och den fantastiske Neil El Ayanoui satte den första marockanska straffen i ribban.
Var det här på riktigt..? Verbruggens magnetiska kraftfält förblev intakt, ända fram till det att han lyckades stappla in ett självmål samtidigt som han egentligen räddade den andra marockanska straffen.
Det var ögonblicket då allt vände, då den rödgröna vågen till sist vällde in över fördämningarna.
Verbruggen gick tillbaka till en av elitfotbollens absolut sämsta straffmålvakter – han har nu räddat 2 av 35 – medan den gamle räven Yassine Bounou vred tillbaka till almanackan till 2022 igen.
Det var då han räddade både straffar och allt annat, det var då Marocko gick hela vägen fram till VM-semifinal.
Missta er inte, det här var en bättre prestation än något de gjorde då. Den här gången kan de mycket väl gå ännu längre.