Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
När en elev genomgått den svenska skolan förväntas denne kunna ”använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt”. Men varje barn börjar skolan med olika förutsättningar för att uppnå det målet. Vissa som börjar första klass har knappt pratat svenska i hemmet alls.
Det finns en föreställning om att en obligatorisk förskola skulle lösa problemet; Socialdemokraterna har lanserat konceptet flera gånger. Det senaste budet därifrån är förskoleplikt från tre års ålder, med fler timmar för barn i utsatta områden.
Även i borgerliga led luftas idén om en förskoleplikt. Regeringens nationella samordnare mot utanförskap, Gulan Avci (L), föreslog förra året obligatorisk förskola för alla landets treåringar. Men att ålägga alla en plikt för att komma tillrätta med behoven hos en liten grupp är oklokt, och regeringen hade redan tillsatt en utredning om att skapa en obligatorisk språkförskola för barn som inte har med sig svenskan hemifrån.
Den utredningen (SOU 2026:37) har nu lämnats över till utbildningsminister Simona Mohamsson (L). Utredaren konstaterar behovet av att öka språkfärdigheterna hos barn där svenska inte talas i hemmet, men konstaterar att det kan finnas rättsliga hinder för att införa obligatorisk förskola för en viss grupp.
Det är alltså ett begränsat problem att barn i socioekonomiskt svaga områden inte går i förskola.
Utredaren slår fast att knappt 95 procent av alla treåringar går i förskola. Generellt har barn till föräldrar födda i utlandet ett något lägre förskoledeltagande, men det beror nästan uteslutande på att föräldrarna tillhör en icke-flyktinggrupp och inte har för avsikt att stanna i Sverige. Det faller sig naturligt att den gruppen inte prioriterar sina barns integration i det svenska samhället. Barn med flyktingbakgrund skrivs däremot in på förskola i nästan samma utsträckning som barn till svenskfödda föräldrar.
Det är alltså ett begränsat problem att barn i socioekonomiskt svaga områden inte går i förskola. Däremot pekar utredaren på ett annat, mer omfattande problem: kvaliteten på förskolan som barnen kommer till.
Utredarens uppdrag bestod nämligen också av att se över hur Sveriges förskolor ska kunna erbjuda en likvärdig utbildning av god kvalitet. Men det finns ingen övergripande definition av vad det innebär i vare sig läroplan eller skollag. Det öppnar upp för tolkning och det skiljer mycket verksamheter emellan.
Ett allvarligt och återkommande problem som lyfts i utredningen är bristande språkkunskaper bland förskolepersonalen. Skolinspektionen har tidigare noterat samma sak. Vid en granskning av kvaliteten på arbetet i förskolor i socioekonomiskt svagare områden uppgav två tredjedelar av rektorerna och huvudmännen att de hade personal med kunskapsbrister i det svenska språket. Föga förvånande uppgav de också att språkbristerna försvårade det pedagogiska arbetet.
Svenska språket är en nyckel till samhällsgemenskapen i Sverige. Under söndagen (28/6) uppdrog regeringen åt en särskild utredare, Mauricio Rojas, att bland annat lämna förslag på hur det svenska språkets ställning kan stärkas i offentligt finansierad verksamhet i utanförskapsområden.
Det finns ingen tvekan om att förskolan är av central betydelse. Men som det är i dag är det tveksamt om det skulle gynna barns språkutveckling att skickas till en förskola där personalens språkkunskaper brister. Det är något som omgående måste åtgärdas.
I förskoleutredningen föreslog man i stället för ett obligatorium ett kommunalt ansvar att språkbedöma alla treåringar i kommunen och sedan erbjuda plats vid en förskola med språkstärkande insatser vid behov. Det är sannolikt en god kompromiss.
För i grunden är det väldigt enkelt: Ska barn kunna tillgodogöra sig undervisningen i skolan behöver de förstå vad som sägs i den.