I maj 2022 tog jag mig kort till Ukraina. Jag hyrde bil i Warszawa, körde till gränsen, parkerade och gick över till fots, tog taxi till Lviv, sov en natt, hyrde en bil där och körde till Kiev.
Jag kände till bränslebristen men ändå inte. Det kloka hade varit att fylla en extra dunk. Jag lät bli. Det trettiotal bilar vid en mack som jag såg i Lviv var ändå ingenting mot det som skulle komma längre österut.
Inför tillbakaresan två dagar senare trodde jag mig vara smart. Macken i Kiev öppnade klockan åtta. Om jag dök upp halv sju skulle jag kunna tanka. Men det är det här som är skillnaden mellan att komma från Sverige och att leva i en kriskultur. Där jag tänkte ett steg, tänkte lokala ukrainare fem.
Halv sju på morgonen hittade jag inte slutet av bilkön vid macken. Det var utsiktslöst. Så jag körde mot Lviv istället för att förlora tid. En kvarts tank skulle räcka till Zjytomyr och jag skulle nog hitta något på vägen.
Så blev det inte. Flera bensinstationer på Zjytomyrvägen var antingen sprängda efter striderna två månader tidigare eller stängda. De som var öppna antingen saknade bensin helt eller sålde bara till prioriterade kunder som militärer. Jag ställde in mig på att parkera utanför en mack och vänta så länge det krävs, sova i bilen om så är.
Just då fick jag ett sms från en bekant ukrainare i Sverige. Hon brukar ytterst sällan skriva till mig men nu undrade hon en sak. Jag berättade om mitt bränsleproblem. Hon är från Zjytomyr och hade en klasskamrat som tillhörde hemvärnet med specialtillstånd att köpa bensin. Så jag krypkörde sista biten, mötte honom och tankade. Tajmingen kändes surrealistisk. Det var som om en högre makt grep in och hjälpte mig.
Under mina två följande besök i Ukraina, i juni 2022, var det fortsatt trixande för att tanka. Men det var inte alls samma torrläggning som en månad tidigare. I juli var bränslebristen borta.
Den varade i tre månader och hade tre huvudorsaker: Utbombade ukrainska raffinaderier, stoppad import från Ryssland och Belarus och rysk blockad av Ukrainas Svartahavshamnar.
Men problemet var övergående. Ukraina ersatte det bränsle som försvann med leveranser västerifrån. Man säkrade nya logistikkedjor och tog bort prisregleringar. Priset steg kraftigt – på bensin med 40-50 procent – men utbudet återställdes.
Nu får ryssarna smaka denna beska medicin. Ukrainska attacker mot ryska raffinaderier och andra delar i bränslelogistiken har gett akut bränslebrist. Kan landet ta sig ur detta? Det återstår att se men klart är att Ryssland saknar de verktyg som Ukraina använde. Det ryska systemet bygger på självförsörjning, bränsleimport från EU kommer inte på fråga och prisreglering som ger billig bensin är politisk hårdvaluta för regimen. Till det kan läggas de enorma avstånden i Ryssland. Och så är det en sak till: De ukrainska attackerna kommer att fortsätta.
Är det tid för skadeglädje? Ja.
Alex Voronov är opinionsjournalist och Ukrainakännare.