Det kräver väldigt lite tid att ge en person en diagnos och sen utlämna personen till i många fall beroendeframkallande narkotikabaserade läkemedel. Är det det optimala scenariot för vård?
Vår hjärna har inte råkat ut för en genetisk härdsmälta, utan förklaringarna för våra problem har istället rört sig bort från människans eget ansvar och insikten om vad som krävs för att förändra sitt mående.
Man får en diagnos som sätter människan i ett stigmatiserat tillstånd där ingenting man själv gör ska kunna förändra ens tillstånd fullt ut. Det finns ändå något som är lite ”fel” med en som man får leva med och anpassa sig efter blir ofta kontentan av diagnosen.
Istället för att säga jag har problem med det och det så säger man jag har ADHD, är bipolär och så vidare. Det blir också lätt att hålla dessa diagnoser framför sig som en sköld mot krav, eget ansvar och ansträngning.
Det råder inga tvivel om att det finns psykiska sjukdomar, att människor mår dåligt och så vidare, men det är psykiatrin/läkemedelsbolagen som skapat en pandemi av diagnoser utan kliniskt verifierbara bevis. Korridoren för att anses som psykiskt frisk blir trängre och trängre.
Slutligen så finns det absolut läkare som vill väl, men de arbetar ofta i ett system som bygger på en själlös syn på människans psykiska problem.
Ghoststrokes