Att Göteborg är en segregerad stad är ingen hemlighet. Bilden bekräftas åter i stadens senaste kartläggning av de socioekonomiska skillnaderna (GP 29/6). Generellt har göteborgarna fått det bättre ställt ekonomiskt sedan 2024 – något som även gäller svensken i gemen. Medan åren 2022-23 innebar mindre pengar för de flesta på grund av den höga inflationen i spåren av Ukrainakriget och höjda bränslepriser – har vi nu långsamt återgått till ett normalläge där hushållen har mer pengar kvar i plånboken än året innan.
Det här har inte alltid varit normalläget. Under 1970- och 1980-talen var det inte ovanligt att inflation och skattehöjningar slukade mer pengar än hushållen fick i påslag i lönekuvertet. Höga löneökningar på pappret avspeglade sig inte i ökad köpkraft. Utvecklingen var ohållbar, gynnade spekulation och drev upp statsskulden. Det slutade i 1990-talets stålbad. Sedan dess har den genomsnittlige svensken fått det betydligt bättre ställt materiellt. En svensk medelklassfamilj i yngre medelåldern kan idag unna sig att resa utomlands eller äta på restaurang i en omfattning som var otänkbar för de flesta i deras föräldrageneration.
Men även om merparten har fått det bättre har också ojämlikheten ökat kraftigt sedan 1990-talet. Det märks kanske tydligast i storstäderna, och Göteborg är inget undantag. De mest förmögna gynnas av stigande aktiekurser och bostadspriser. De allra fattigaste halkar efter.
Det är dock viktigt att se helhetsbilden. Den vanlige arbetande svensken har det som sagt mycket bättre ekonomiskt i dag än för 30-40 år sedan. Sverige har till skillnad från en del andra länder ingen stor grupp av ”arbetande fattiga”. Fattigdomsproblemen är i mycket hög grad relaterade till arbetslöshet eller sjukpensionering och i viss mån en kvardröjande effekt av att kvinnor tidigare inte arbetande i samma utsträckning och därför inte har lika hög pension.
Ännu mer centralt är att Sverige under de senaste decennierna haft en både historiskt och internationellt sett unikt hög asylrelaterad invandring. Mot den bakgrunden är Sveriges problem med fattigdom snarast oväntat beskedliga.
Göteborgs ekonomiska segregation beror i mycket begränsad utsträckning på kommunala beslut. Den avspeglar snarare nationella förhållanden och beslut. Göteborg, Stockholm och Malmö är alla segregerade. Men Malmö är klart fattigast och till stor del beroende av årliga statliga stödinsatser i mångmiljardklassen.
Stockholm och Göteborg har starkare ekonomiska motorer. Det gör att det skapas fler arbetstillfällen, vilket är helt avgörande för fattigdomsbekämpning. Man bör hålla isär ojämlikhet – vilket ibland kallas relativ fattigdom – och egentlig fattigdom. Ojämlikhet kan ha negativa effekter för ett samhälle, men det är inte samma sak som att människor har det ekonomiskt odrägligt. Tvärtom är en viss ojämlikhet ofrånkomlig i ett kapitalistiskt samhälle som blir rikare, och indirekt en förutsättning för att kunna hjälpa den fattigare delen av befolkningen. I Sverige sker en enorm omfördelning från rika till fattiga genom bland annat välfärdsstaten och de sociala transfereringssystemen, men det bygger på att landet är tillväxtorienterat.
Det här förstod de svenska Socialdemokraterna tidigt. Ett gott samhälle för majoriteten bygger på ekonomisk tillväxt och investeringar i utbildning, drägliga uppväxtförhållanden och bostäder. Det är en betydligt bättre väg än att bara omfördela pengar eller förstatliga industrier. Arbetslinjen har från början varit ryggraden i den svenska modellen. 1970- och 1980-talen var något av undantag.
Jämlikhet åstadkoms genom att investera i människor. I dag är det många som gör klassresan från ett utanförskapsområde till andra delar av staden med mer genomsnittliga förhållanden. Deras barn kommer att få bättre förutsättningar. Det beror dock i hög grad på föräldrarnas drivkraft. Politiken kan tillhandahålla verktygen, men bara individen själv kan egentligen ta tag i sitt liv och föra över värderingarna till sina barn.
Att människor kan flytta till bättre stadsdelar är samtidigt ingen hjälp för de utsatta stadsdelarna. I själva verket är segregationen en följd av att människor som anstränger sig lyckas med att flytta därifrån.
Samhället har ett ansvar även för dem som inte lyckas att försörja sig . Det gäller i synnerhet sjuka, gamla och andra som inte på egen hand kan göra något åt sin situation. Men samhället ska inte ta ifrån arbetsföra individer deras ansvar för sitt eget liv. Ett huvudskäl till det är att det helt enkelt är kontraproduktivt. Ett samhälle som försöker lägga livet till rätta i detalj kommer inte bara bli fattigare, ofriare och kväva enskildas initiativ, det låser också fast människor i en beroendeställning vilket påverkar självbilden. Det är därför man med fog kan tala om bidragsfällor.
Livet är på intet sätt rättvist. Vissa föds i familjer med mycket ekonomiska resurser, kunskaper och sociala nätverk. Vissa har mer av naturliga talanger, intelligens, driv eller fördelaktigt utseende. Tron att politiken kan kompensera för alla dessa orättvisor är dock feltänkt. Samhället kan bara ge bättre förutsättningar för alla att använda de resurser man redan har – och som tur är så motverkas ojämlikheten av att drivet att ta sig upp i samhället ofta är starkare hos den som inte fötts med en silversked i munnen. Rikedom "förslöar" ofta människor över tid, men det är betydligt värre att förslöas, ge upp eller gå ned sig om man är fattig och saknar skyddsnät. Just därför är den inre drivkraften den viktigaste resursen vi människor har. Och den är oersättlig. Ett gott samhälle lägger inte hinder i vägen för människor att ge utlopp för den kraften.