Vart du än tittar ser du paraguayaner som inte vet vart de ska ta vägen med sin extas. De skriker, de gråter, de tackar makter som de alldeles nyss var på väg att sluta tro på.
Den väldiga tvåmetersmålvakten Orlando Gill pekar uppåt med ögon som inte kan ta in det han just upplevt. Men himlen var skyldig honom detta, fotbollen skulle betala tillbaka till slut.
Förra gången det spelades ett VM var Orlando Gill utblottad.
Hans lilla son hade blivit allvarligt sjuk, och Gill var för ung och för oetablerad för att bära den finansiella bördan. Ansvaret gav honom inget val. Han sålde i stort sett allt han ägde och hade, inklusive alla landslagströjor och medaljer.
Han sålde allt utom sina målvaktshandskar. Och här är han nu.
För första gången i historien har en motståndarmålvakt vunnit en straffläggning mot Tyskland, landslaget vi alldeles nyss fortfarande kom med vissa prestationsgarantier.
Nu står både vi och dem kvar med de ilskna, indignerade frågorna.
Var det här allt?
Är det alltså detta som är Tyskland numera? Är det här vad Europas främsta fotbollsnation reducerats till? Var det här allt ni hade?
Meningslös passning på meningslös passning. Stillastående spelare till stillastående spelare. Ingen fart, inga idéer, ingen genombrottskraft.
De grovhuggna mittbackarna Antonio Rüdiger och Jonathan Tah som playmakers. Leroy Sané som enda en-mot-en-hot, en spelare som inte lyckats med en dribbling på 18 månader. Inga mönster, inget djupledsspel.
Ett tappert Paraguay var svårforcerat, absolut, men det berodde mycket på att de tilläts vara det.
I början av turneringen slet USA de rödvita i stycken med klassisk högintensitetsfotboll, sådan fotboll som Tyskland var bäst i världen på alldeles nyss.
Nu är allt så förtvivlat statiskt, och det är svårt att acceptera att det blivit såhär.
För 12 år sedan blev Tyskland världsmästare på Maracana, en slutgiltig triumf som följde på att FC Bayern och Borussia Dortmund spelat en Champions League-final förvandlad till dragracingtävling.
Jag följde Joachim Löws landslag relativt nära, och en sak som alltid fascinerade mig var deras extrema, uttalade fokus på att driva upp tempot i matcherna, sätta fart på bollen.
Tidigt berättade Löw för mig att det i genomsnitt hade tagit 2,8 sekunder för en tysk landslagsspelare att ta emot bollen och sedan passa den vidare när han och Júrgen Klinsmann först tog över laget.
Efter drygt två år var den siffran nere i 1,9 sekunder, och pressades sedan ytterligare.
Det var ju ingenting som kom gratis. För att göra accelerationen möjlig – utan att passningsprocenten skulle krascha ner genom golvet – krävdes ingnuggad, offensiv systematik. En viss typ av förutbestämda högintensitetslöpningar skulle automatiskt ge en viss typ av passningar, och inget av det var förhandlingsbart.
Fotbollen har förändrats de senaste 15 åren. För att bryta ner ett tiomannaförsvar idag krävs det delvis andra spelmönster, men grundprincipen kvarstår. Automatisering och mekanisering går så gott som alltid snabbare än inspiration och improvisation.
Allt det här vet såklart Julian Nagelsmann, men han har ändå trott mer på en annan riktning, en annan väg.
Tyskland har också gått igenom en Guardiolaisering, på gott och ont. De fostrar numera andra spelartyper än förut, och Nagelsmann har ansträngt sig för att få in så många kreativa bollgenier som möjligt i elvan.
”Einer mannschaft voller Zehner”, har det hetat. Ett landslag fullt av Nummer 10-spelare.
Uppställningen och upplägget har haft sina nackdelar. Gruppspelet innebar visserligen inga större problem för tyskarna, men spelet hackade. Trögt, långsamt, andefattigt.
Nu hade Julian Nagelsmann försökt spetsa till sin possessionfotboll genom att starta med Deniz Undav som rörlig straffområdesnia, men problemen sitter i själva principen snarare än de enskilda spelarvalen.
Och principerna fungerar inte.
Sekunderna efter att Julio Enciso nickat in det paraguayanska ledningsmålet stirrade Nagelsmann frenetiskt ner i datorskärmen, i jakt på fan vet vad.
Där fanns inga svar.
Rädda – skräckslagna
Ju längre matchen bleknade sedan de tyska försöken att spela som Spanien, och istället lät de sig reducerades till att imitera Stoke.
När inga andra idéer funkade började inläggen att hagla in. Ett av dem gav en kvittering av Kai Havertz, ett annat borde ha inneburit ett segermål av Jonathan Tah.
Tyskland har all rätt att rasa över ett störtlöjligt VAR-beslut, men det är inte riktigt läge att lägga fokus där för ett lag som egentligen inte spelade ihop till en enda målchans under dryga 120 minuter mot Paraguay.
När straffarna sedan ryckte närmare räckte det med att titta på de tyska spelarna för att inse att de inte var några favoriter in i det momentet, att de inte heller på den punkten fyllde upp sina företrädares tröjor.
De var rädda. Eller mer korrekt, de var skräckslagna.
En gång i tiden hade ju Manuel Neuer ordnat upp situationen enbart genom aura och karisma, men en gång i tiden gäller inte längre.
Neuer såg liten och gammal ut när Orlando Gill ställde upp sig bredvid honom.
För bara några år sedan var ett par målvaktshandskar allt som paraguayanen ägde. Nu klappade han så högt i handskarna att det dånade i öronen på Kai Havertz och Nick Woltemade, så högt att hela världen hörde.
Paraguay fram till åttondelsfinal, Tyskland ner i avgrunden.
De har båda hamnat där de förtjänat.