System Of A Down – Strawberry Arena
Betyg:
Bäst: ”Aerials”, ”I-E-A-I-A-I-O”. Och förstås ”Chop Suey!”
Sämst: Det finns inte mycket att anmärka på. Till och med ljudet är bra.
Stämning: Hög rakt igenom.
Spaning: Närmast slöseri med Queens Of The Stone Age som förband. Men hey, vi tackar och bockar.
Vill ni veta hur stora System Of A Down är?
Gruppen har inte gett ut en ny platta på över tjugo år. Och ingen verkar heller vara på gång inom en överskådlig framtid. Kvartetten från Kalifornien har alltså inget nytt att sälja eller säga när de bestämmer sig för att boka in en Europavända under några sommarveckor, på några av kontinentens största fotbollsarenor.
En turné som säljer slut direkt.
Det placerar System of A Down på samma högsta nivå som Metallica och Iron Maiden, toppen av toppen av turnerande hårdrocksakter i världen.
Anledningen till det enorma intresset är kontraster.
Sedan genombrottet med andra plattan ”Toxicity” för ett kvarts sekel sedan har gruppen mutat in ett helt eget hörn i den alternativa metalgenren. Gruppen kombinerar och kontrasterar dada med tajta riff, knasigheter med sylvass samhällskritik, en poetisk ådra med rent fysisk rock.
Även inom gruppen finns kontrasterna, från progressiv vänster (sångaren Serj Tankian) till Trumpkramare (trummisen John Dolmayan). Det är tillsammans de fyra får ihop alla disparata delar till en tung enhet. Plus att gruppen alltid varit ett sjuhelvetes liveband.
Senast de spelade i Sverige var för nio år sedan då de välte Bråvallafestivalen. Inledningen då minns jag som bland det svettigaste jag upplevt. Kvällen på Strawberry, tillika premiären på Europa-turnén, startar kanske inte lika mycket i 180. Men nästan. ”This is System of a Down style rock music” proklamerar gitarristen och ibland sångaren Daron Malakian i sedvanlig slokhatt. Det innebär nu metal med hjärna, tvära svängar mellan tungt mangel och Tankians snabbrabblande.
Ta som exempel ”Prison song” som på pappret inte borde funka, som går från viskningar till growl, från full attack till balladläge. Ändå vibrerar Strawberry. Eller ta protestlåten ”Deer Dance” som ett tag övergår i en slags folkvisa innan enorm allsång tar över. I hysteriska ”Bounce” hoppar hela innerplan. Förutom Malakians spretiga mellansnack, står inte System Of A Down för några yviga gester. Det behövs inte.
Det är en sån kväll när vågen rullar på nationalarenan innan start och bandet har öppet mål. Ska man koka ner hela grejen med SOAD på tre minuter är det fortfarande genombrotts-hiten ”Chop Suey!” Som gäller, som här väller ut till ett monster.
Mycket i låtlistan hämtas från ”Toxicity” men vi får under nittiofem minuter en generös giv låtar från hela karriären.
System Of A Down gör musik som vägrar stå still, musik som ingen AI skulle vara i närheten av att komma på.
System Of A Down – låt för låt
Soldier side intro / B.Y.O.B.
Suite-Pee
Chic ’N’ Stu
Prison song
Aerials
I-E-A-I-A-I-O
Innervision
Darts
Genocidal Humanoidz
Needles
Deer Dance
Radio/Video
Dreaming
Hypnotize
ATWA
Bounce
Suggestions
Psycho
Chop Suey!
Lonely Day
Lost in Hollywood
Streamline
Spiders
Forest
Dam
War?
Toxicity
Sugar