System Of A Down är helvetiskt jävla bra
Uppdaterad 23.30 | Publicerad 23.25
KONSERT Det är ett kärt återseende med den alternativa hårdrockens okrönta kungar System Of A Down.
På Strawberry Arena levererar Kalifornien-kvartetten sitt lika unika som ikoniska låtmaterial med en storbandsorkesters styrka, kraft och intensitet.
System Of A Down
Plats: Strawberry Arena, Stockholm. Publik: Slutsålt, men saknar exakt publiksiffra. Längd: en timme och 40 minuter, cirkus. Bäst: Typ allt. Låtarna! Allsången! Energin! Stämningen! Sämst: Arenans burkiga ljud sätter stundtals käppar i det annars så väloljade maskineriet. Men det är egentligen petitesser.
System Of A Down är ett unikum i ordets rätta bemärkelse.
Den amerikanska metalaktens säregna sound spänner sig över en rad olika genrer och stilar: alternativ metal, funk, proggrock, österländsk folkmusik, thrash och fan och hans tokiga moster. Därutöver vansinnigt rappande, growl och skönsång, skoningslöst mangel och sammetslena melodier om vartannat. Musik som i teorin inte borde fungera för den breda massan.
Kalifornien-kvartetten, som återförenades 2010 efter en fyra år lång paus, har dessutom turnerat ytterst sporadiskt och inte släppt ett nytt album på över 20 år.
Exklusiviteten och skyggheten har genom åren förstärkt bandets ikonstatus samt gjort deras fem fullängdskivor till sällsynt vackra fåglar i metalfaunan.
2026, 28 år efter den självbetitlade skivdebuten, fyller gruppen världens största arenor utan några som helst problem. Sommarens spelningar är slutsålda sedan länge.
Så även spelningen på Strawberry Arena, Europapremiären av pågående världsturné.
Stämningen är stundtals sjövild redan när ökenrockarna i Queens Of The Stone Age, ett av två förband, står på scenen. Människor i alla åldrar och av olika bakgrunder trängs i tryckande värme. Jag skymtar Tool-tischor och armeniska folkdräktsdetaljer såväl som välstrukna pikékragar och cowboyboots. En rätt talande bild för huvudaktens breda genomslag.
Allsången och glädjedansen under ”A song for the dead”, som till och med ger upphov till flera svettiga moshpits, är dock en försiktig fis i rymden i jämförelse med decibelnivån inne i arenan när Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan uppenbarar sig på scenen.
Det är ett minst sagt kärt återseende. Senast bandet spelade på svensk mark var för nio år sedan, då på Bråvalla inför en minst sagt blandad festivalpublik.
Publiken överröstar både Tankian och Malakian under ”B.Y.O.B.”, som avlöser inledande ”Solder time” (kort version).
”Where the fuck are you?” är en högst relevant fråga till alla som inte befinner sig på Strawberry Arena just nu.
För vad som väntar är två timmar anarki, kaos och mangel som inte liknar något annat.
Tankian ömsom vrålar och skriker, ömsom rappar i en rasande fart. Mjauar som en katt i ”Darts”, sjunger om att dra bandmask ur röven i ”Needles”, och så vidare. Malakian snurrar i sin tur runt i cirklar eller tappar hatten när han inte stämmer in i sång. Dolmayan, som utåt sett ser ut att vara lugn som en filbunke, trampar febrilt på bastrummans pedal. Odadjian näst intill misshandlar sina stackars bassträngar.
Alltsammans går i en rasande fart.
Bara några låtar in känns det som att jag har svept ett helt flak med energidryck. Hjärtat rusar, bröstkorgen vibrerar, hjärnan gör backflips innanför skallbenet. Ja, ni fattar.
Och så fortsätter vansinnet. Genom nedslag i den självbetitlade skivdebuten till syskonalbumen ”Hypnotize” och ”Mezmerize” via ”Toxicity” (som nästan spelas i sin helhet) och ”Steal this album!”. Megahits som ”Chop suey!” och ”Toxicity” ryms jämte liverariteter som ”Dam” och ”Streamline”.
Tempot och intensiteten tycks bara öka för varje låt. Under ”Dreaming”, ”Hypnotize” och ”ATWA”, i vilka bandet drar ned på tempot, samlar samtliga inblandade andan.
– Mår ni bra? Känner ni er lyckliga? frågar Malakian lite senare.
Jag tror att jag kan svara för alla inne i arenan när jag skriver:
– JA!
Att gruppen kommer att släppa ny musik inom en snar framtid känns inte särskilt sannolikt. Det mesta talar för att de tolv låtarna som bandet hade redo 2016, enligt trummisen Dolmayan, har skrotats och aldrig kommer att se dagens ljus. Men vad gör det när materialet som redan existerar levereras med en storbandsorkesters kraft, styrka och intensitet?
System Of A Down, och publiken med för den delen, fullkomligen störtar över mållinjen med ”Sugar”.
De stående applåderna efteråt är mer än befogade.
Texten kommer inom kort att uppdateras med en låtlista.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.