Det hade gått en halvtimme av en av VM:s mest kittlande matcher när falluckan öppnades.
Det var ingen som jublade när Danilo, 34, togs ut som högerback i Brasiliens VM-trupp, men själv såg han det som en chans att ställa saker till rätta.
Han har ju aldrig riktigt kunnat släppa uttåget mot Kroatien i VM-kvarten för fyra år sedan, han har berättat om hur han grät efteråt, hur förlusten lever i honom som ett trauma, ett emotionellt sår.
Värre kunde det väl inte bli?
Håll min immiga Asahi-bägare, sa Kodai Sano.
Den japanske innermittfältaren läste en Danilo-passning när hela det brasilianska laget var på väg framåt. En flytande fint och ett fint avslut senare knackade Japan på himlens dörr.
1–0, mot Brasilien.
Inte vilket mål som helst.
Sano fick sin första fotbollsfostran i en ungdomsklubb hemma i Okayama, en klubb som döpts till FC Viparte. Namnet är en sammanslagning av två portugisiska ord: vida (liv) och parte (start).
Japansk fotboll har ju länge brutit på brasiliansk portugisiska. Enormt många japaner har emigrerat till Brasilien, lika många brasilianare har flyttat till Japan för att (oftast) bygga upp industrin.
De senaste trettio åren, under hela den japanska fotbollens professionaliseringsprocess, har brasilianska spelare och tränare varit fundamentala.
Brasilianska spelare har blivit ikoner i J-League, brasilianska tränare (Falcão, Zico) har lett landslaget. Deras fotboll har lånat sitt lekfulla passningsspel från Brasilien.
Japan har strävat mot Brasilien. Nu var de ett mål före, med en halvlek kvar att spela.
Japan var extremt välorganiserat i sitt 5–2–3. Synkroniserad backlinje, konstant framåtlutad och redo att ta fem steg för att pressa, hjälpa, se till att ingen ytterback lämnades ensam.
Jobbet gjordes bättre än bra
En grundbult i den japanska kulturen är att tycka att alla jobb som är värda att göra också är värda att göras bra.
De stängde ner Brasilien, nästan totalt. Vini Jr fick aldrig hamna rättvänd med boll, när farliga omställningslägen dök upp tog Japan frisparkar eller till och med gula kort, för att inte blotta sig.
Jobbet gjordes, bättre än bra.
Ute vid bänken stod Carletto Ancelotti i tredelad kostym, såg hur hans adopterade strulgrabb från åren i Madrid slet utan att komma till. Med Neymar halvvägs till pensionen och Raphinha skadad är det ju dags för Vini Jr att ta över A Seleção.
Hans lag, hans VM.
Halvvägs in lyfte lurgubben Ancelotti på ett ögonbryn och korrigerade hela upplägget. De sprang inte ifrån Japan, de spelade sig inte igenom Japan, så de fick försöka forcera sig över Japan.
Det är inte klassisk brasiliansk fotboll, det är inte en fotboll att vinna publik och pokaler med. Men här gällde det bara att vinna en match.
Inlägg från höger, inlägg från vänster, se till att de centrala mittfältarna fyllde på. Mängder av kroppar i straffområdet
Bruno Guimarães nickade, Casemiro nickade, det räddades på mållinjen och av målvakten. Tills Gabriel lyfte in en boll och Casemiro kom rätt. 1–1, en halvtimme kvar.
Fanns bara ett lag på planen
Det var ju inte bara en plats i åttondelsfinalen låg i potten. För Japan handlade det om att bli bättre än sina förebilder, att lägga in överväxeln i den utveckling som ska göra dem till världsmästare, snart.
För Brasilien handlade det om att överleva, att ge en ålderstigen trupp (Endrick och Rayan är de enda som inte fyllt 25, i gruppspelet hade startelvan en snittålder på över 30) en chans att växa en vecka till.
Den sista halvtimman var det inte längre match, det fanns bara ett lag på planen – och det var storebror.
Vini Jr gjorde en tunnel i steget, flöt förbi en back och en till, och slog en utsida i stolpens insida. Paquetá gick sönder, Casemiro också, men bombardemanget bara fortsatte.
Allt kokade ner till den där sortens ögonblick som man älskar i USA. Öga mot öga, man mot man, allt ska avgöras, vinnare och förlorare bli till.
Och den här gången var det inte Danilos tur att gråta. Hur långt hann matchklockan ticka? Fyra minuters stopptid? Fem?
Ao Tanaka, som just kommit in, fattade ett fatalt felbeslut och gav bort bollen istället för att rensa. Bruno Guimarães hittade Gabriel Martinelli, som var klinisk i avslutet.
2–1, varken sekunder eller kraft kvar för Japan.
Ett av japansk landslagsfotbolls mest definierande ögonblick är från 1993, när de i kvalets sista sekund släppte in ett mål mot Irak, som innebar att de missade att gå till VM för första gången.
Det här kunde blivit något annat, men det blev samma sort. Tanaka grät efter slutsignalen. De är närmare nu än de någonsin varit, de är bara inte framme än.