Linda Fagerström är docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet samt konstkritiker på kultursidan.
Malmökonstnärerna Max Ockborn och Anna Ling, som bägge ställer ut i Lund just nu, är lysande exempel på de åtskilliga framgångsrika konstnärskap som startat vid konsthögskolan i Malmö de senaste decennierna. Trots, eller kanske tack vare, att de representerar diametralt olika konstnärliga uttryck kompletterar deras utställningar på Krognoshuset och Cozmo varandra likt två sångstämmor i en duett.
Där Max Ockborn (född 1983) tar avstamp i apokalyptisk populärkulturell scenografi – tänk ”Alien”-filmerna eller tv-serier som ”The walking dead”, ”Stranger things” eller ”The last of us” – inspireras Anna Ling (född 1971) av den sorts visuella kultur vi minns från äldre tiders sjökort och havets flora och fauna.
Grundad i den självklara relation till navigering, rumslighet och riktning som en skärgårdsnära uppväxt i Göteborg medför, visar Anna Ling mystiskt ruvande vattenpölar målade på rå, obehandlad duk intill tuschkartor med grafiskt hänförande detaljrikedom där osannolikt många fyrar konkurrerar om seglarens uppmärksamhet. En grupp sjögurkor i vit papperslera, placerade på gröna skolbänksskivor – som för att understryka deras ännu formbara karaktär – bidrar till den idébaserade utställningens humoristisk-kärleksfulla sång till det marina livets egensinnighet.
Inför de människolika gestalter som Max Ockborn samlat till improviserat gruppmöte i ett av Krognoshusets hårdvinklade tegelhörn, ryggar jag först – lätt skrämd – tillbaka. Också mitt sällskap, en storpudel, backar reflexmässigt och blir inför dessa upptornande, hotfulla varelser underdånig och liten: Vilka är de? Vilka är deras hemligheter? Vi kan nästan höra deras konspiratoriskt flämtande, ansträngda, rosslande andning. Hu!
Samtidigt påminns jag om ett oavsiktligt kliv för många år sen, rakt in i en italiensk sakristia, där renässanskatedralens renhetsdyrkande esteter trängt ihop medeltida, vilt gestikulerande helgonskulpturer i trä i en skamvrå – likt ett freudianskt undermedvetet, gränslöst driftsutlopp. Ockborns skulpturer, alla strax över mänsklig genomsnittslängd, framkallar hos mig samma hemlighetsfulla känsla och nyfikna reaktion som den gången.
På nästa våning möter hans väggpaneler, som kanske är nedfallna sköldar från kraschade rymdskepp, överjäst deg från antikens Pompeji eller andra rester från en imploderad civilisation, sen länge förlorad. Relieferna leder också tankarna till koraller eller anatomiska modeller av artärer, senor och körtlar angripna av sjukdom – ett förfall i förföriskt vacker kostym, predestinerat att likt Frankensteins monster möta ett våldsamt slut.
Just intill, i konsthallens Gertrude Stein-inspirerade utställning med titeln ”A rose is a rose is a rose”, gör megainstallationen av svensk-chilenska Valeria Montti Colque (född 1978) outplånligt avtryck. I hennes maxade tygskulptur möts biografi, monument och minnesmärke i en korsning mellan personligt hållen dagbok och familjedokumentation där foto, teckning, måleri och textil är jämbördiga storheter på en expansiv skala man bara måste älska.
Lika eklektisk är Esben Weile Kjær (född 1992), vars gyllene stroboskop-lika geometrimönster täcker hela konsthallens fasad mot Mårtenstorget. I en handfull verk mixar han reklamestetik med medeltida glasmåleri för att framföra budskap i frakturstil, till synes viktiga men som snart faller platta till marken. När konstverkens kärna inte lyckas svara mot ytans förment innehållsladdade dräkt av konsthistorisk färg och form är implosionen ett faktum. Samtidskonsten debatterar helt enkelt vilt med populärkulturens uttryck just nu i Lund – utan att en självklar vinnare ännu trätt fram.
Tre utställningar att se i Lund just nu
Anna Ling. Galleri Cozmo, Lund, t o m 2/7.
Max Ockborn: Släpp husets kött. Krognoshuset Aura, Lund, t o m 5/7.
A rose is a rose is a rose: Valeria Montti Colque, Esben Weile Kjær, Ihsan Saad Ihsan Tahir & Matilda Tjäder. Lunds konsthall, t o m 30/8.