Vapenvilan som USA och Iran kom överens om i samband med den avsiktsförklaring som slöts för två veckor sedan har visat sig vara skör. Stridigheterna trappades upp igen sedan Iran i torsdags attackerat ett fartyg i Hormuzsundet. Attacken följdes av amerikanska anfall mot vapenlager och radaranläggningar i Iran, och under söndagen ljöd flyglarmen i Bahrain och Kuwait efter iranska drönarattacker mot amerikanska baser.
”Det kan komma till en punkt där vi inte kan vara resonliga längre och militärt tvingas slutföra det jobb som vi mycket framgångsrikt har påbörjat. Om det sker så kommer den islamiska republiken Iran inte längre att existera”, skrev Donald Trump på Truth Social i helgen – presidenten som för två veckor sedan tyckte att 60 dagar var en rimlig tidsfrist för att hinna förhandla fram ett fredsavtal.
Det är tydligt att det var en alldeles för ambitiös målsättning; avsiktsförklaringen saknade nya klargöranden på en rad avgörande punkter. Som den om Irans kärnenergiprogram och stöd till proxygrupper som Hamas och Hizbollah. Men någon form av överenskommelse kunde Trump vifta med för att lugna Magarörelsen som han lovat inga amerikanska krig i avlägsna länder, även om den främst var ett kvitto på allt som han inte lyckats uppnå med sitt krig mot Iran.
På söndagen uppgav en amerikansk källa för nyhetssajten Axios att parterna kommit överens om att upphöra med attackerna ”för närvarande” och Trump hävdar att nya fredssamtal ska hållas under tisdagen.
”Det har gått snart två veckor, och vi ser fortfarande inte de här riktiga samtalen äga rum. I stället får vi en situation där både Iran och USA testar varandras gränser i Persiska viken”, sade Mellanösternexperten Alexander Atarodi till Svenska Dagbladet (28/6).
Den iranska regimen tycks ha lyckats avkoda Trumps vilda personlighet. Regimens förhandlare sägs ha blivit skolade av psykologer för att kunna agera smart utefter Trumps olika förhandlingsstrategier. De vet vad de ska tolka som lösa hot och inte – och är förstås inte dummare än att de förstår att den amerikanska presidenten är desperat.
Men Trump har en exitstrategi. Han har lämpat över mycket av fredsarbetet på sin vicepresident JD Vance och är beredd att låta honom ta fallet om det går åt skogen:
”Om det går vägen tänker jag ta åt mig äran … Om det inte går vägen skyller jag på JD”, sade han på en pressträff häromveckan – med glimten i ögat, visst, men Trump kastar ju allt som oftast vänner och allierade under bussen och vicepresidenten är knappast road.
För de senaste veckornas samtal har inte lett någon vart för amerikansk del. Snarare framstår Irans brutala regim som den stora vinnaren. Klart Trump börjar se sig om efter sätt att rädda ansiktet – medan världen får vänja sig vid att bräcklig vapenvila med sporadisk skottväxling mellan USA och Iran kan vara det nya normala.