Utan att skapa stora rubriker fladdrade det förbi som en notis i veckan.
Chelseas träningströjor pryds med en ny logotyp. Inget som gör avtryck – men just den här nyheten fick mig att haja till.
Legora, ett svenskt AI-bolag som värderas till över 17 miljarder kronor, tecknade sponsoravtalet över flera år. De kommer synas på damernas, herrarnas och akademilagens träningskläder. Utöver det blir bolaget – med 27-årige Max Junestrand som vd och grundare – Chelseas officiella AI-partner.
Varför det här fångade min uppmärksamhet har med något helt annat att göra.
Alla vet svaret – blunda och hoppas
I lördags pratade vi med Kim Källström i Dallas. Han fick många frågor om Frankrike, landet där han tillbringade flera år som spelare.
Samtalen inför sextondelsfinalen har fastnat i samma frågeställning. Hur i hela fridens namn ska Sverige göra det här? Hur kört är det?
Alla vet svaret: Rätt kört. Det återstår inte mycket mer än att blunda och hoppas.
Anledningen är Frankrikes enastående talangbas. Man får andnöd av att se startelvan, svettningar av att föreställa sig vissa dueller.
Sedan slutet av 1990-talet har de varit världsledande tillsammans med Spanien. Källström fick frågor om varför det är på det sättet. Han rörde sig snabbt till den nationella träningsbasen Clairfontaine – och önskemålet om en svensk motsvarighet.
I decennier har fotbollsfolk pratat drömskt om Clairfontaine, inte bara i Sverige. Du som läser det här har nog hört om det 400 gånger redan.
Idén om Frankrikes nationella träningsbas föddes i mitten av 1970-talet som en reaktion på hur eftersatt fotbollen i landet började se ut.
Numera bor Paris-områdets bästa spelare på Clairfontaine för utvecklas tekniskt, fysiskt, psykologiskt och taktiskt. De går klart skolan parallellt. Examinerade: Nicolas Anelka, Thierry Henry, Blaise Matuidi, Kylian Mbappé.
Man kan fortsätta – men då riskerar man att missa poängen.
Clairfontaine är en strategisk hub, en centralstation för fransk talangutveckling och landslagsverksamhet. Förbundet övervakar ytterligare 15 elitakademier på andra håll. Allt bekostas av FFF och ligan.
Danmark självklart längre fram
Platsen har inspirerat många.
Portugal, ett land med snarlik befolkning som Sverige, som aspirerar på titeln världens bästa land per capita, invigde Cidade do Futebol i mars 2016. Totalt har över 900 miljoner kronor investerats i flera omgångar. Idag är centret även ett universitet med över 40 utbildningar.
I England, på stark frammarsch de senaste åren, invigdes St. George’s Park, bas för 28 landslag, under 2012, direkt inspirerat av Clairfontaine, ett centrum för att koordinera och ta engelsk fotboll framåt, sprida ett ”England-DNA” genom sin utbildningsapparat. Finansieringen kommer bland annat från försäkringsbolag, Hilton och Nike.
Även våra grannländer följer exemplet. Självklart är Danmark längst fram.
2023 fattades beslut om att bygga ett center 45 minuter från Köpenhamn: Hele Danmarks Klubhus. Ett nationellt campus, nio regionala fotbollscenter, miljardbudget och klar 2029. Så låter planen. Åtta hybrid –och konstgräsplaner, hotell med 200 rum. Bland finansiärerna finns Lego Foundation.
Pratat om det sedan 2017
Norge ligger i fas med Sverige. Förbundet utreder, men en arkitektfirma har redan spottat ur sig hisnande bilder på hur det skulle kunna se ut.
Och så Sverige. Kom igen nu Sverige.
Med det menar jag inte nödvändigtvis Svenska fotbollförbundet, utan hela Sverige.
Det är 50 år sedan Frankrike kom på att de skulle bygga sitt center. Förbundet har pratat om det sedan 2017. Håkan Sjöstrand identifierade behovet, höll pressträffar och skissade på planer – men inget hände.
Nu säger Källström att de ligger längre fram än någonsin tidigare. Mark i Kista är identifierad. I höstas inleddes en detaljstudiefas.
– För att bygga det här kommer vi behöva extern finansiering, sa ordföranden Simon Åström.
Vilket för mig till Legora.
Mer populärt att hjälpa andra länder
Finns det inga pengar, då får vi vänta i 50 år till.
Sverige är ett land med många högt värderade företag och fler miljardärer per capita än några skatteparadis och kanske Schweiz, många med stort sportintresse – men utan någon kultur av att kroka arm med idrotten eller fotbollen.
Avståndet är svårt att förstå. I min värld låter det attraktivt att ha sitt namn eller varumärke sammanflätat med ett svenskt fotbollsunder – men att finansiera andra länders fotboll verkar av någon anledning mer populärt.
Legoras sponsring av Chelsea är inte unik. Daniel Eks Spotify har gått in tungt i Barcelona. Karl-Johan Persson har ägt en klubb i Englands lägre divisioner och investerat i agenturen WeSport. Klarna har ett mångårigt partneravtal med det tyska (!) förbundet, var med och grundade Angel City FC i NWSL och har sponsrat det polska damlaget Legia Ladies. Investmentbolaget EQT har investerat i sjumannaformatet Baller’s League.
Kommer det en ny generation bolag och investerare som är redo att bryta mönstret?
Enligt Dagens industri har Sverige runt 90 miljardvärderade techbolag utanför börsen. Lovable, Odevo, Neo4j, Einride, Etraveli, Trustly. Listan är längre än landslagsspelare från Clairfontaine. Flera är AI-bolag, vars programförklaring är ett sorts löfte om att ta mänskligheten in i en ljusare framtid.
Här är en ljus föreställning: Sverige kan skapa fotboll i världsklass, i alla fall per capita. Det kräver initiativförmåga och progressivitet, sån som kan skönjas när man pratar om ett nationellt center. Det löser förstås inte allt, men det skulle skapa framdrift, en fysisk plats att ta sats ifrån.
Något säger mig att Kim Källström inte har råd att betala för det själv.