Om någon utsätter oss för en oförrätt aktiveras främre cingulum och insulära kortex som är viktiga för upplevelsen av smärta. Denna smärta vill hjärnan att vi ska göra något åt. När vi tänker på hämnd aktiveras belöningscentrum vilket tar stinget av smärtan. Intressant nog räcker det med att tänka på hämnd för att detta ska ske. Hämndtankar är alltså i sig själva belönande då de innebär aktivering av samma del av hjärnan som aktiveras av mat, sex och droger.
Häromveckan besökte jag James Kimmel Jr, en amerikansk advokat som forskat på hämnd vid Yale. Han ser hämnd som en form av beroende då hjärnan lärt sig att den får smärtlindring av att tänka på hämnd. Problemet, menar han, är att sådana tankar föder sig själva då de inte håller vad de lovar. När människor får frågan vad de tror att hämnden ska leda till svarar de flesta: upprättelse och sinnesfrid. Men Kimmel Jr hänvisar till en rad studier som visar att hämnd, vare sig fullbordad eller bara i tanken, sällan leder till någon sinnesfrid utan att vi i stället hatar vår fiende ännu mer. Det smärtsamma såret hålls öppet vilket föder nya hämndtankar som i sin tur föder nya. Hämndtankar är dessutom förföriska till sin natur då de är idealiserade. I fantasin vinner vi en fullständig seger över vår antagonist som inser och erkänner sin skuld. Så går det sällan till i verkligheten.
”Den som inte hämnades en oförrätt riskerade att upprepade gånger bli offer.”
Kimmel Jr menar att hämndtankar haft en omätbar påverkan på mänsklighetens historia. Versaillesfreden 1919 drevs delvis av franskt hämndbegär mot Tyskland som i sin tur hämnades två decennier senare under Hitler. Konflikterna på Balkan, i Nordirland och Mellanöstern kan alla ses som destruktiva cykler där varje attack är ett svar på en tidigare oförrätt i samhällen som organiserat sig kring hämndbegär.
Men om hämnd ofta leder fel, både för individer och samhällen, varför känns hämndtankar belönande? Kanske för att vi människor under nästan hela vår utveckling levt i små grupper där det saknades polis och rättsväsende. Det var upp till var och en att hävda sin rätt. Den som inte hämnades en oförrätt riskerade att upprepade gånger bli offer. Den som däremot hämnades skickade en avskräckande signal att det fanns ett pris att betala för den som försöker exploatera mig.
”De som förlät förövaren mådde bättre och upplevde mindre stress och oro”
I dag är denna evolutionära logik överspelad men det neurobiologiska hämndmaskineriet lever kvar i oss. Så hur undviker vi att dras in i en ond spiral av hämndtankar? Enligt Kimmel Jr är svaret enkelt: förlåtelse. En sammanslagning av 103 studier med över 26 000 deltagare som utsatts för mobbing, sexuella övergrepp, otrohet, våld och till och med krigsupplevelser visade att de som förlät förövaren mådde bättre och upplevde mindre stress och oro.
Naturligtvis måste vi vara försiktiga med att blanda ihop orsak och verkan, det kan vara så att människor som har lättare att förlåta helt enkelt är mindre stressade i grunden. Men personligen ser jag det så här: förlåtelse har inget att göra om personen man förlåter. Det har bara att göra med en själv. Att inte härbärgera de skitkänslor som hämnd innebär.