Sverige har nu tagit viktiga steg för att hantera det akuta läget i lantbruket. Krisstödet är nödvändigt och det är avgörande att det nu riktas till aktiva odlare. Men det förändrar inte den grundläggande frågan: vilka långsiktiga villkor ska gälla för svensk matproduktion? För i grunden handlar det inte om tillfälliga stöd. Det handlar om Sveriges förmåga att producera mat. Nya beräkningar från LRF visar att 46,8 procent av den mat som konsumeras i Sverige är importerad. Det innebär att nästan varannan tugga fortfarande kommer från andra länder.
Sverige står inför ett vägval. I en allt mer osäker omvärld blir det tydligt att mat inte bara handlar om vad vi lägger på tallriken – utan om trygghet, beredskap och Sveriges förmåga att stå starkt i kris.
Under de senaste åren har krig, handelsstörningar, energikris och geopolitisk oro visat hur snabbt förutsättningarna kan förändras. Samtidigt har det blivit tydligt hur sårbart Sverige är när beroenden växer och den egna produktionen pressas tillbaka. Det gäller inte minst maten.
Svenska bönder kan och vill producera mer mat. Vi vill investera i ny teknik, klimatanpassning, bevattning och fossilfria lösningar. Vi vill bidra till både den gröna omställningen och stärkt beredskap. Men då måste också samhället börja prioritera och välja förmågan att producera mat.
I dag fattas alltför många beslut som gör det dyrare, svårare och mer osäkert att bedriva lantbruk i Sverige. Samtidigt förväntas företagen ställa om snabbt bort från beroenden av diesel, mineralgödsel och andra insatsvaror där fullgoda alternativ ännu saknas i stor skala. Vi kan och ska ställa om. Men maten måste produceras under tiden.
Traktorer, skördetröskor och bevattningssystem måste fungera under korta och intensiva perioder där varje dag är avgörande. Utan fungerande drivmedel stannar produktionen. Utan gödsel sjunker skördarna kraftigt. Det innebär mindre svensk mat, ökat importberoende och större sårbarhet.
Redan i dag är Sverige ungefär lika beroende av importerad mat som för fyra år sedan, trots flera kriser, en nationell livsmedelsstrategi och återkommande politiska löften om stärkt livsmedelsförsörjning.
Problemet är inte omställningen i sig. Problemet är att lantbruket förväntas bära riskerna och kostnaderna för omställningen samtidigt som förutsättningarna att driva lönsamma företag försvagas. Det håller inte i en sektor som är avgörande för Sveriges beredskap. För när investeringar skjuts upp, när framtidstron minskar och när nästa generation tvekar att ta över lantbruksföretagen försvagas också Sveriges försörjningsförmåga. Då blir vi mer beroende av import och mer sårbara när nästa kris kommer. Därför måste maten prioriteras högre i politiken.
Alla större politiska beslut behöver livsmedelssäkras och beslutsfattare på alla nivåer behöver ställa sig en enkel fråga: stärker detta Sveriges möjlighet att producera mat?
Det gäller beslut om energi, drivmedel, markanvändning, tillståndsprocesser, klimatpolitik, vattenförsörjning och konkurrensvillkor. Precis som andra samhällsviktiga funktioner vägs mot Sveriges säkerhet måste också livsmedelsproduktionen göra det. För svensk matproduktion är inte ett särintresse. Det är ett samhällsintresse.
Svenska hushåll har redan visat vad de vill. Varje dag väljer människor svensk mat därför att de värdesätter tryggheten, kvaliteten, smaken och det svenska lantbruket. Nu måste också politiken välja väg. Ska Sverige ha starkare beredskap, större motståndskraft och mer trygg svensk mat i framtiden måste förmågan att producera mat väga tyngre i de beslut som fattas. Ett starkt civilt försvar börjar i åkern, ladugården och skogen.
Mikaela Johnsson, vice ordförande, LRF