Linda Fagerström är docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet samt konstkritiker på kultursidan.
Vad vill Lunds kommun med konsten?
Lunds kulturchef Mårthen Mirza höll föredrag i våras under den rubriken på Lunds konsthall, utan att några besked gavs. Inga visioner, inga preciserade målsättningar. Däremot lama luftpastejer om konstens betydelse för demokratin, blandat prat om vikten av att bo i närheten av en poet (?) och att Lund behöver en lokal för ”utställningar med Lasse Åberg” (!?).
Allt detta i ett skede när läget för konsten i Lund är prekärt. Konsthallschefen Åsa Nacking, med gedigen erfarenhet av att hävda konstens betydelse i opposition med ständigt återkommande nedläggningshot, går i pension. Samtidigt stängs konsthallen hösten 2027 för två års renovering.
Galleri Obra försökte förgäves överleva med ambitiös verksamhet på två olika adresser före konkursen 2024. Galleri Martin Bryder har endast öppet på förfrågan, liksom galleri Cozmo som förvisso även har generösa program vid vernissage och finissage.
Kulturen visar inte längre konstutställningar. Minns den tid då storpublik lockades för att se Andres Serrano, Elisabeth Olsson Wallin och Katja of Sweden – vad hände?
Problemet är att en reaktiv hållning styr kommunens konstpolitik just nu. När föreningen Medvind förra året ansökte om 342 000 för en barnkonsthall, blev reaktionen ”javisst”! Samma sak när enskilda firman Johan Lundin ansökte om 200 000 för att under åtta månader driva Bonderups konsthall utanför Dalby, med tre timmars öppettid i veckan. Javisst!
Att reagera positivt på slumpmässiga förslag utifrån är ingen hållbar strategi. Faktum är, att det inte är en strategi över huvud taget. Det är bara slappt. Istället måste kommunen agera själv, ha modet att formulera en egen policy med konkreta mål och visioner och prioritera stöd och anslag utifrån den.
Några snabba idéer: Stadshallen borde ha en permanent utställningsplats för konst, design eller foto. (Vem saknar inte Fotogalleriet på Svartbrödersgatan?) Kanske är konstnärsgruppen Aura intresserade – deras lokaler i Krognoshuset kan behöva en kompletterande yta med färre trappor.
Varför inte bjuda in curatorer från konstföreningen Artie i Eslöv eller Gylleboverket i Östra Vemmerlöv att driva galleri, bokhandel och bar i den nyrenoverade stationsbyggnaden?
Marika Wachtmeister, som grundade Wanås konst, skulle kunna tillfrågas om att agera senior advisor.
Etablerade, kommersiella aktörer som Grand/Lundia eller Klostergatans vin & delikatess borde – och vill förmodligen gärna – involveras i återkommande projekt för samtidskonst, kanske en årlig salong i stil med den som galleri Cozmo, Studio Bantorget och Kliger Gallery visade under våren i Open Art Lund.
Stadens konstliv förknippades länge starkt med den unika verksamhet som Anders Tornberg under flera decennier drev på Kungsgatan. Galleriets vernissagekort, konstverk i egen rätt, är numer mytomspunna. Staden äger ett 30-tal av dem, som numer hänger i Stadshallen (och visas på förfrågan). Tänk om ett upprop skulle kunna resultera i en komplett samling, som visas permanent med tillhörande historik och dokumentära fotografier i ett Anders Tornberg-centrum, exempelvis i gamla Elverket på Winstrupsgatan?
När konstlivet i Malmö blomstrade under 1990-talet var det ett resultat av politisk vilja. Kulturpolitikern Johan Bengt-Påhlsson (M) lyfts ofta fram som särskilt betydelsefull, med sitt personliga engagemang och viljestyrka – även om förändring förstås kräver mer än enstaka eldsjälar. Övertygelsen om att industristaden kunde och skulle stöpas om till konst- och kulturnav delades av flera politiker.
När Dunkers kulturhus öppnade i Helsingborg 2002, var situationen den omvända. En ny konst- och kulturstad skulle automatiskt växa fram, sas det, tack vare huset. Resultatet blev istället att det existerande konstlivet utarmades när allt ljus riktades mot Dunkers. En handfull gallerier och Vikingsbergs konsthall stängde. Staden förstod inte vikten av att vid detta avgörande tillfälle ta helhetsansvar för konsten i hela Helsingborg.
En liknande utveckling riskerar nu att drabba Lund. Varför vågar inte politiker och tjänstemän skapa en egen vision av ett sammanhängande, levande konstliv för staden där alla aktörer räknas och är delaktiga?