Vi i organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK) har i flera decennier kämpat mot diskriminering, hedersförtrycket våld. Många av oss är själva överlevare av hedersrelaterat våld och förtryck. Flera av oss har utsatts för könsstympning, barnäktenskap, psykiskt och fysiskt våld, kontroll, hot och extrema begränsningar av våra egna familjer. Vi kommer från olika länder och har muslimsk, kristen eller icke-religiös bakgrund – men våra berättelser är smärtsamt lika.
Flera av oss fick våra telefoner beslagtagna. Vi förbjöds att träffa vänner, delta i skolaktiviteter eller umgås med det motsatta könet. Flera av oss tvingades bära slöja redan i nioårsåldern. Många kunde ta av sig slöjan först efter att ha brutit med sina familjer och lämnat hederskontexten bakom sig.
Formas till förövare
Hedersvåld drabbar också pojkar och våra bröder. Även om vissa har deltagit i kontrollen av sina systrar eller själva utsatt oss för våld och bestraffningar, är även de offer för hederskulturen. Pojkar i hederskontext formas till förövare genom rädsla, kontroll och indoktrinering. De skickas också på så kallade uppfostringsresor och gifts bort mot sin vilja.
Därför måste skolan, förskolan, socialtjänsten och hela samhället börja ta signalerna på allvar – inte bara inför sommarlovet när risken för bortföranden ökar. Många föräldrar som själva valt att lämna sina hemländer skickar sina barn tillbaka till länder de själva inte vill leva i. Barn förs bort från Sverige och lämnas utan skydd och hjälp att komma hem.
Detta borde vara en väckarklocka för svenska samhället och makthavarna. Föräldrar som utövar våld mot sina barn eller för bort dem till andra länder ska inte kunna gömma sig bakom kultur eller religion. Barns rättigheter måste alltid gå före föräldrars kontroll.
Flera av oss har gått till skolan med blåmärken på kroppen. Lärare och skolpersonal såg att vi saknade telefoner trots att vi var äldre tonåringar. De såg att vi inte fick delta i aktiviteter eller leva som andra barn. De såg att vi tvingades bära religiösa symboler och leva under extrem kontroll. Ändå vågade många inte agera.
I vissa fall har personal skyddat föräldrarna i stället för barnen — ibland för att de kommer från samma land eller talar samma språk som familjen
Alltför ofta läggs ansvaret på barnen i stället för på samhället. Flera av oss har varit med om fall där skolpersonal upptäckt att vi eller våra syskon varit utsatta, men ändå valt att blunda. I vissa fall har personal skyddat föräldrarna i stället för barnen – ibland för att de kommer från samma land eller talar samma språk som familjen. Barns trygghet får aldrig offras av rädsla för att bli kallad intolerant eller rasist.
Vi i VHEK kräver därför:
– Obligatorisk utbildning om hedersförtryck för all skolpersonal och alla som arbetar med barn och unga
– Tydlig information vid anställning om att hedersförtryck är våld och att det är olagligt att inte anmäla barn som far illa
– Ett nationellt exitprogram för personer som lämnar hederskontext, med långsiktigt stöd, tryggt boende, utbildning och hjälp även efter att LVU upphör
– Stöd till unga som förlorat sin skolgång och därför har svårt att få arbete och bostad
– Slöjförbud för barn i skolåldern. Barn väljer inte själva — barn gör ofta det de tvingas till av sina föräldrar
– Skärpta skolregler där privata och religiösa skolor som bidrar till segregation och könsdiskriminering stoppas och granskas hårdare av Skolinspektionen
– En nationell specialenhet inom Åklagarmyndigheten med spetskompetens för att utreda grova hedersbrott
– Ett sammanhållet och långsiktigt skydds- och stödsystem för alla som lämnar hederskultur
Samhället får inte lämna flickorna i sticket när de fyller 18 år. För många av oss börjar kampen då. Många av oss har redan förlorat vår barndom. Vi tänker inte förlora resten av våra liv också.
Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad, och socionom
Honey Dahir, VHEKs styrelseledamot och aktivist
Leila Karimi, VHEKs styrelseledamot
Rissa Seidou, VHEKs Ambassadör och områdespolis i Järva
Randa Raad, aktivist VHEK