Veckan innan midsommar hände något mycket viktigt. Regeringen betalade ut en ”ex gratia”- ersättning om två miljoner kronor vardera till Thomas Allgén och Teet Härm, även kända som ”allmänläkaren” och ”obducenten” i den juridiska, mediala och ideologiska härdsmälta som ”Da Costa- fallet” utgör. Ex gratia innebär inget juridiskt skadestånd utan är en ersättning som regeringen kan betala ut då de juridiska alternativen är uttömda. Man kan säga att regeringen genom ex gratia erkänner att staten gjort fel.
Då fallet numera är grundligt beskrivet i medierna ska jag inte hålla mig för länge vid det. I korthet handlar det om att två unga läkare, utan någon som helst substantiell bevisning, greps, häktades, hängdes ut i media, och sedan åtalades för mordet på Catrine Da Costa, en missbrukande sexarbetare, vars styckade kropp hittades i Stockholm 1984. Då ingen bevisning fanns friades de för mord men i domskälen angavs det att de bortom rimligt tvivel styckat Da Costas kropp.
Då domen var friande och domskäl inte kan överklagas så kunde de inte bemöta domskälen juridiskt. Domskälen gjorde att de förlorade sina läkarlegitimationer och i medias och allmänhetens syn var skyldiga till såväl mord och styckning med sexuella förtecken. Lägg därtill en mediebevakning och ”psykologiskt expertis” som talade om kannibalism, satanism, samt att en av läkarnas ettårige dotter skulle ha varit vittne till brotten. Mediebevakningen var enorm och även starkt ideologisk färgad av dåtidens feministiska rörelse som krävde "rättvisa för Catrine". De båda läkarna sågs länge som skyldiga av stora delar av media och allmänhet med undantag av exempelvis Jan Guillou och Leif GW Persson som tidigt hävdade deras oskuld. 1999 kommer Per Lindebergs bok "Döden är en man" som grundligt slår hål på hela utredningen och processen, men det ska dröja ända till 2024 innan Dan Josefssons och Johannes Hallbom dokumentär "Det svenska styckmordet" gör att opinionen svänger på allvar.
Inget samhälle är perfekt. Det finns som bekant missöden vi alla råkar ut för även i en demokratisk rättsstat och välfärdssamhälle. Kanske har vi blivit utsatta för något brott, någon social orättvisa, någon oförrätt, kanske finns det någon central samhällsföreteelse som vi skulle vilja var annorlunda. Så länge vi lever i ett civiliserat välfärdssamhälle med demokrati och rättsstat tenderar dock de flesta av våra bekymmer vara hanterbara, hur hemska de än tenderar att uppfattas av oss när vi råkar ut för dem.
Vad Thomas Allgén och Teet Härm råkat ut för är dock något helt annat. De har drabbats av ett övermäktigt samhälle som släppt sin mest fundamentala byggsten, rättssäkerheten. De har som enskilda individer fått i princip hela samhällets brutala övermakt emot sig: rättsstaten, medierna, politiken, arbetsmarknaden, opinionen, ja till och med kulturen. Det är svårt att tänka sig ett värre övergrepp.
Tyvärr är risken för att liknande saker som hände Thomas Allgén och Teet Härm även händer idag inte nödvändigtvis mindre. Vi har ett antal mediechefer och opinionsbildare som deltagit i fruktansvärda förtalskampanjer mot enskilda. Vi har sajter som tillåts bedriva utomrättsliga uthängningar och förtal (och som erhåller privatekonomiskt stöd från SD:s partiledare). Vi har till och med en vice statsminister som är lagförd för grovt förtal och som vägrar erkänna att hon gjort något fel, samtidigt som en viss europaparlamentariker fått avsluta sin karriär av det enda skälet att han haft en relation med en tidigare dömd person som avtjänat sitt straff.
Den farligaste formen av ondska är den som utförs i det förment ”godas namn”, och som via moralisk utpressning kräver följsamhet från det omgivande samhället. Åtskilliga lågvattenmärken i mänsklighetens historia har den utgångspunkten. Från häxprocesser och pogromer till rena folkmord – och, kanske vanligast i vår tid, mediala förtalsprocesser och rättsövergrepp. Det handlar i praktiken om den lägsta formen av moral, att i grupp förtrycka enskilda. I sitt okritiska förhållningssätt och krav på följsamhet har fenomenet paradoxalt nog likheter med det som Hanna Arendt kallade ”den banala ondskan”, det vill säga det oreflekterade lydandet av förtryckande regler. Med skillnaden att lynchjustisens regler är av informell karaktär.
I totalitära diktaturer kan det vara synnerligen svårt att protestera mot en ondska omsatt i formella regler. Den som säger emot makten får ofta plikta med sitt liv. Att det finns en förlamande rädsla i sådana samhällen är inte konstigt. Men att samma rädsla finnas även i liberala demokratier är svårare att bortförklara. Än mindre att – med tid för reflexionen och all fakta på hand – fortfarande bortförklara den till godhet maskerade ondska som tidigare utövats. Det finns flera centrala personer i processen mot Tomas Allgén och Teet Härm som fortfarande inte bett om ursäkt.
Vad bör då göras framöver? En haverikommission som undersöker mediers och andra institutioners ansvar för rättsövergrepp är nog en bra början. En bred folkbildningskampanj som informerar om vad en rättsstat är för något verkar också behövas – i en enkät till 500 gymnasieelever svarade 42 procent att de ”inte vet, har ingen aning eller har aldrig hört ordet”.
”De intellektuellas uppgift i ett samhälle är att bidra till dess självkännedom”, hävdade författaren och filosofen Lars Gustafsson i en klassisk essä. Formuleringen kan möjligen uppfattas som lite högtravande men herr Gustafsson har en viktig poäng. Då exempelvis näringsliv och partipolitik har sina ekonomiska, politiska och ideologiska lojaliteter bör de intellektuella stå fri till så många lojaliteter som möjligt. Det ger en klar syn på samhällets brister som kan vara svåra för andra personer att lyfta.
Opinionen har gjort att brott och straff blivit en central fråga, och nya rättsosäkra lagar går igenom trots Lagrådets och Advokatsamfundets avrådan.
Då är det extra viktigt att påminna om att varje samhälle tyvärr får leva med att individer begår brott, men att inget samhälle kan leva med att begå brott mot individer. Det är förvisso synd att personen som styckade och (förmodligen) mördade Catrin Da Costa inte lagförts. Men det är mycket värre att samhället hängde ut två oskyldiga personer.