Kanadensiska spelare bröstbumpar varandra på innerplanen i Los Angeles. Den lilla matchhjälten Stephen Eustáqio blir omklappad så oömt och innerligt att han på allvar verkar få nacksmärtor.
En ring bildas, och i mitten av den står såklart Jesse Marsch. På gott och ont är det här hans lag, det ska ingen tvivla på. Med en statsmans eftertryck säger han nu att hans spelare ska vara stolta, att de från och med nu är kanadensiska hjältar för nationens framtida barn.
Han går som en amerikan och han står som en amerikan, och det kan onekligen ha en del att göra med att han ofrånkomligen är amerikan.
Ändå stod Jesse Marsch idag vid en sidlinje i Los Angeles och sjöng den kanadensiska nationalsången, den som refererar till ”The True North, strong and free”.
Själva premissen till den första, historiska VM-sextondelen rymde en hel räcka av motsägelser; värdnationen som spelade utomlands, med en inhämtad förbundskapten som är väldigt mycket amerikan och ganska lite amerikan på en och samma gång.
Jesse Marsch är typen som har sagt att Trump-administrationen får honom att skämmas för sin nationalitet, samtidigt som hela hans vision med det kanadensiska landslaget har utgått från att försöka göra det mer amerikanskt.
De ska vara självsäkra, högljudda, fysiska, aggressiva. Upp i ansiktet på motståndarna, låt dem veta att du är där. Smash them! Fuck them up!
”När du spelar mot Kanada ska det kännas som helvetet”, är den gemensamma maximen som förbundskapten och spelare enats om.
Riktigt så såg det inte ut idag.
Sydafrika ville vänta och se
Den största matchen i kanadensisk fotbollshistoria. Tillfället de pratat så mycket och så storvulet om – dagen då de skulle förändra fotbollen i sitt hemland för alltid – men till en början gick de ändå mest ut och avvaktade.
Förklaringsfaktorer fanns ju inom räckhåll. Värmen mitt på dagen i Los Angeles, ett motstånd som faktiskt var ännu mer reaktiva, ännu mer ovilliga att faktiskt försöka skapa något själva.
Sydafrikanerna var inte här för att bjuda upp, för att dansa. De hade bestämt sig för att vänta och se.
Upprepade gånger stod målvakten Ronwen Williams med foten på bollen, försökte locka fram en kanadensisk press som aldrig kom.
Så Williams stod stilla. Sekunderna gick. Hans lagkamrater stod stilla och väntade. Kanadensarna också. Inget hände. Publiken mumlade. Och buade.
Storslagna SoFi Stadium var välfylld, men i långa stunder knäpptyst. Det här var inte gruppspelshysterin från hemmaarenorna i Toronto och Vancouver – men det var ju för den delen inte heller det kanadensiska lag som Jesse Marsch så vidlyftigt utlovat.
Tajon Buchanan gjorde ett par försök ute på högerkanten, Jonathan David försökte fortsätta hålla rörligheten uppe, helheten var ändå överraskande nedskruvad. Och de dagar det här laget saknar intensitet kommer de alltid ha svårt att vinna på inspiration och innovation.
Två stora chanser på fasta situationer. Ett halvt friläge. En liten tempohöjning efter sisådär en timme. Men gaspedalen fick vara ifred, det blev aldrig någon ordentlig fotnedsättning.
Sydafrika var en enda stilstudie i riskminimerande negativitet, men det var aldrig castade som de drivande huvudpersonerna i den här berättelsen.
En udda kanariefågel
Det här var upp till Kanada. Det skulle börja och sluta med Kanada.
I öppet spel skulle de aldrig någonsin kunna förlora den här matchen – sydafrikanerna var helt enkelt alldeles för svaga – men det fanns en jätterisk med att låta allt driva iväg till ett straffavgörande mot den linjesnabbe Ronwen Williams.
Kanadensarna gillar att beskriva sig själva som ett av världens mest atletiska lag, däremot har de väldigt ont om finurlighet och finess.
Deras försök att bara spränga sig igenom ett motståndarförsvar saknade både kraft och övertygelse idag, så till sist blev det upp till den lilla Ontario-oriundon på innermittfältet.
Stephen Eustáqio är en udda kanariefågel i det här laget – har levt hela sitt fotbollsliv i Portugal – men med en enda spark bevisade han att även kanadensisk fotboll behöver innehålla mer än omställningar och fasta situationer.
Och sedan var de alla kanadensiska hjältar för nationens framtida barn, sedan kunde Jesse Marsch demonstrativt strutta runt och stolt kyssa det kanadensiska emblemet på sitt bröst.
Likblek match, enormt ögonblick.
Ibland avgör ett mål en match. Någon enstaka gång kan det förändra framtiden för en hel fotbollsnation, ta den till platser där den aldrig tidigare varit.