DN Debatt. ”Dags för ännu ett ’plånboksval’? Nej, faktiskt inte”
DN DEBATT.
Trots starka statsfinanser öser regeringen ut stöd så fort det blåser ekonomiskt. Men sanningen är att hushållen just nu hellre sparar än konsumerar – de behöver bygga upp sina buffertar igen efter år av osäkerhet. Inför valet tycks ekonomin inte vara det avgörande för väljarna, utan tilliten och framtidstron, skriver Shoka Åhrman, sparekonom på SPP.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Debatten om regeringens kompensation till hushållen för höjda priser på mat, bensin och el har i hög grad kommit att handla om stödens storlek och finanspolitikens roll. Men en minst lika viktig fråga är varför konsumtionen återhämtat sig långsammare än många väntat sig trots att köpkraften har förbättrats efter flera år av stigande kostnader. Det är en fråga som kan vara relevant både för hur finanspolitiken utformas och för antagandena om hur hushåll och väljare reagerar på förbättrad ekonomi.
Sverige har starka statsfinanser och goda möjligheter att agera i exceptionella kriser. Men det innebär inte att varje ekonomisk motgång bör mötas med nya stöd eller försök att stimulera konsumtionen.
Samtidigt är det svårt att förstå hushållens beteende utan att ta hänsyn till de påfrestningar som många mött under flera år av inflation, höga räntor, elprischocker och en bostadsmarknad som inte längre fungerar som en självklar trygghetsbuffert.
Dessa erfarenheter kan bidragit till att förändra människors syn på ekonomisk trygghet. Forskning visar att den ekonomiska situationen spelar stor roll för hur hushåll reagerar på både stödåtgärder och chocker. Det är särskilt relevant i Sverige, där de är bland de mest skuldsatta i världen vilket gör dem särskilt känsliga för räntehöjningar och påfrestningar. Många som är särskilt högt belånade eller med små buffertar har fått minskade marginaler efter de senaste årens stigande räntor och levnadskostnader.
Efter flera ekonomiska kriser på kort tid finns det skäl att diskutera om svenskarnas förväntningar på statens roll har förändrats. Om återkommande kriser möts av återkommande stöd, riskerar finanspolitiken att bli mer reaktiv samtidigt som människor – särskilt i osäkra tider eller vid hög skuldsättning – kan bli mindre benägna att omsätta ökad köpkraft i konsumtion.
Samtidigt finns berättigad kritik mot breda stöd. De kan bli dyra, försvaga incitament att spara energi och skapa förväntningar om att staten alltid ska kompensera hushållen vid stora prisökningar. Det är här finanspolitiken blir svår. Staten måste kunna stötta människor i exceptionella kriser utan att permanent förvandla finanspolitiken till krispolitik.
Inför valet talas det åter om ett plånboksval. Men utvecklingen de senaste åren tyder på att sambandet mellan ekonomi och väljarbeteende inte är lika självklart som tidigare. Förbättrade inkomster och finanspolitiska stimulanser har inte nödvändigtvis lett till högre framtidstro eller starkare politiskt stöd för regeringen.
Ekonomin är långt ifrån den enda frågan som driver väljare. Trygghet, sjukvård, migration, arbetslöshet och samhällsutveckling väger också tungt. Valet 2026 ser därför mindre ut som ett traditionellt plånboksval och mer som ett val om stabilitet och förtroende.
Inflationen har fallit tillbaka, reallönerna har stärkts och ränteläget har lättat. Konsumtionen har också börjat återhämta sig, men försiktigt. Konjunkturinstitutets barometer visar fortsatt svagt stämningsläge bland hushållen, särskilt kring den egna ekonomin.
Efter flera år av finansiell osäkerhet kan det inte uteslutas att människors konsumtionsmönster och preferenser kring risk, sparande och trygghet har påverkats, åtminstone tillfälligt. Många tycks använda ökad köpkraft till sparande och buffertar snarare än konsumtion. Det kan vara en förklaring till att den efterfrågestimulerande effekten av finanspolitiken förefaller svagare än många har förutsatt.
Det är därför för enkelt att bara utvärdera stödpolitiken utifrån om hushållen fått mer pengar. Frågan är också om åtgärderna skapat ekonomisk trygghet och stärkt framtidstron.
Sverige har starka statsfinanser och goda skäl att värna dem. Det nya balansmålet ger samtidigt större handlingsutrymme för investeringar i försvar och infrastruktur. Men skillnaden mellan att stötta hushåll i exceptionella kriser och att bedriva permanent valårsstimulans måste försvaras tydligare.
Om stöden blir för breda riskerar de att bli dyra utan att ge särskilt mycket konsumtion tillbaka. Om de blir för svaga riskerar de att missa dem med begränsade marginaler.
Kanske är det detta som både regeringen och delar av ekonomkåren underskattar: hushållen behöver inte bara mer köpkraft utan också tillit till ekonomisk trygghet. Och det är betydligt svårare att stimulera fram.
Den stora finanspolitiska frågan är därför inte om de ska stöttas eller inte. Den verkliga frågan är hur staten kan stötta dem genom kriser utan att försvaga statsfinanserna, skapa permanenta kompensationskrav eller bygga politik på antagandet att människor automatiskt börjar konsumera så fort de får mer pengar.
Hushållen tycks agera mer återhållsamt än före pandemin. Väljarnas prioriteringar har blivit mer splittrade, och i dag är framtidstro en knappare resurs än köpkraft. Det borde vara utgångspunkten för en mer ärlig finanspolitisk debatt.