Carlo Emme är född i Italien och driver Plan B, Annelundsgården, Krøl Bar och Legato i Malmö.
”Pasta är inte så italienskt som du tror”, skrev Mattias Oscarsson i en artikel på kultursidan, där han menade att det som blivit känt som det autentiska italienska köket, ofta är ett resultat av reklamkampanjer och lokalpatriotism.
När artikeln publicerades i en av Facebookgrupperna för ”Italienare i Malmö” (det finns två eftersom vi inte skulle vara italienare utan lite drama) var reaktionerna blandade. Vissa tyckte att texten var intressant och byggd på forskning; andra hävdade att ”om man använder samma logik, skulle man kunna påstå att svensk matkultur också är en myt eftersom potatisen kommer från Sydamerika och kaffet från Etiopien”.
Precis som Oscarsson har även jag hört talas om Alberto Grandi och hans podd ”Denominazione di origine inventata” (Ungefär: påhittad ursprungsbeteckning). Hans analys av myten om det italienska kökets autenticitet är mycket intressant och överraskar mig egentligen inte. Matlagning har alltid varit ett område präglat av influenser och blandningar.
Jag tycker snarare att det är märkligt att denna identitetspolitiska syn på mat har vuxit fram i Italien de senaste tjugo åren. Man borde be sociologer och etnologer att reda ut orsakerna. Min egen blygsamma förklaring: Italien har stagnerat sedan 1990-talet, och människor behöver någonting att tro på. Bilarna, modet och designen har hamnat eller håller på att hamna under utländskt ägarskap. Fotbollslandslaget har inte deltagit i VM på 12 år. Vad annat återstår att hålla fast vid än maten?
Och visst, det är helt okej, bara vi inte blir fascistiska när det gäller ingredienser. Att detta identitetsskapande inte har utvecklats lika extremt i andra europeiska länder beror sannolikt i stor utsträckning på vår historiska koppling till matlagningen som familjearv. Något som i Tyskland, där min bror bor, nästan inte längre existerar eller är mycket sällsynt – precis som i Sverige.
Kanske beror det också på den extrema mångfalden av ingredienser och mikroklimat som finns i Italien, vilket är unikt i Europa. Det finns till exempel dussintals skyddade ursprungsbeteckningar. Även detta ser man mycket sällan i Tyskland eller Sverige. I dessa båda länder finns visserligen produkter av högsta kvalitet, men den italienska mångfalden saknas. I Italien bevaras denna mångfald eftersom vi är ett land där skillnaderna från provins till provins är enorma. I Tyskland och Sverige är skillnaderna i jämförelse minimala.
Sverige kan alltså mycket väl få hävda att man uppfann stuvade makaroner med riven ost redan 1755, men skillnaden är att ingen därefter vare sig kommit ihåg rätten eller fört den vidare. Om man saknar den sociala och miljömässiga kontexten där en kulinarisk tradition kan växa fram, kan man möjligen skryta om att man uppfunnit en sås. Frågan är bara vad det är värt, om såsen aldrig blir ett kulturellt arv för en region eller ett land.
Kanske är det fånigt att som italienarna hålla på med hela det här identitetsbyggandet kring mat, men det är åtminstone bättre än att inte ha någon matkultur alls. En sak kan vi åtminstone vara överens om: ananas på pizza är ett no-no.