För första gången sedan det fasansfulla avrättningsförsöket i Tennessee, den 30 september, har den dömda mördaren Christa Pike, 50, uttalat sig, rapporterar Sky News.
Hon berättar med att hon var helt förlikad med tanken på att dö när hon fördes in i avrättningskammaren på högsäkerhetsfängelset Riverbend i Nashville.
På åskådarplatserna satt även anhöriga till Colleen Slemmer, den jämnåriga flicka som hon mördade som 18-åring 1995.
Ett mord som hade rituella satanistiska inslag.
Pike: ”Kärleksfull välvilja”
”Jag hade slutit fred. Jag hade sagt till dem som älskade mig, stöttade mig och stod vid min sida genom åren att jag var tacksam för dem. Jag hade också sagt till dem som var i rummet och där för att bevittna min avrättning att jag lämnade dem i kärleksfull välvilja”, säger hon i uttalandet som dikterats för hennes försvarsteam.
Efter att ha stuckit Christa Pike i armarna utan att hitta en lämplig ven i omkring en timmes tid, slutade det med att hon fick två dödliga doser av giftet pentoarbital, injicerat i sina vävnader.
Medvetslös fördes hon till sjukhus där hon kopplades till en respirator.
Prognosen såg illa ut – men:
”Flera dagar senare vaknade jag ensam på ett sjukhus, förvirrad och med smärta. Det har inte gått en enda stund sedan den natten utan att jag har haft ont. Min kropp gör ont. Mina armar gör ont. Mina händer gör ont. Min hals gör ont. Jag har fortfarande svårt att tala. Och smärtan är inte bara fysisk. Det finns smärta i mitt sinne och i min själ”, säger Christa Pike i uttalandet.
”Vet inte varför jag överlevde”
Hon säger att hon har skadats djupt av inkompetensen som präglade hennes avrättningsförsök och att hon tänker på sitt mordoffers anhöriga och den fruktansvärda smärta och förlust som de åsamkats.
Hon tackar också sjukvårdspersonalen som gjorde sitt yttersta för att rädda hennes liv när hon väl fördes till sjukhus.
Hon uppger att hon nu är isolerad på fängelsets sjukvårdsavdelning.
”Jag vet inte varför jag överlevde den natten. Jag vet inte vad som händer härnäst. Vissa dagar är det svårare än andra att hitta hopp. Just nu försöker jag läka, en dag i taget. Och jag håller fast vid kärleken och vänligheten från så många människor som har påmint mig om att jag inte är ensam”, avslutar hon uttalandet.