För några månader sedan läste jag den amerikanske filmregissören Abel Ferraras självbiografi ”Scene”, en högintressant bok om en av 1900-talets mer ljusskygga filmkonstnärer. Men trots att boken är knökad med filmkuriosa som får en filmnörd att salivera, var det ett specifikt stycke som lyckades nagla sig fast i min hjärna; Ferrara ligger på avgiftningsklinik efter ett flera decennier långt drog- och alkoholmissbruk och läser ”Moby-Dick”.
Han har läst boken tidigare, i skolan, men han har glömt det mesta. Nu inser han att han älskar romanen, den erbjuder inte minst en märklig form av tröst i det psykologiska helvete som avvänjning från tunga droger brukar komma med.
Men samtidigt ställer han sig frågan: ”Hur fan skulle jag ha begripit den här boken när jag var tonåring?”
Hade jag förstått storheten i Melvilles roman när jag var femton?
Liknande tankegångar rör sig i mitt huvud när jag öppnar Niclas Hvals sprillans nya översättning, den fjärde om man räknar 2014 års reviderade nyutgåva av Hugo Hultenbergs svenska översättning från 1943, av Herman Melvilles (1819–1891) episka valodyssé, som publicerades på engelska 1851.
Hade jag förstått storheten i Melvilles roman när jag var femton?
Tveksamt om jag ens greppade den när jag tvingade mig själv att läsa den på engelska när jag pluggade litteraturvetenskap på Göteborgs Universitet för en herrans massa år sedan.
Många amerikanska skolungdomar har däremot inget val; ”Moby-Dick” är i flera delstater en del av högstadiets skolplan.
Motsvarande hade varit att svenska niondeklassare hade behövt traggla Carl von Linnés ”Systema naturae”.
Men det är begripligt, om än något verklighetsfrånvänt, att det amerikanska utbildningsväsendet vill få småglin att sluka Melvilles märkliga tegelsten. När saker väl klickar i skallen, att det är en snorambitiös roman om fåfängan i mänskliga ambitioner, är det nämligen en oförglömlig läsupplevelse.
Ishmael drabbas av melankoli på land. Därför tar han värvning på valfångstfartyget Pequod. Han vill ”segla lite och se den våta delen av världen”.
Men skeppets kapten, Ahab, är en fanatisk man; han klampar runt på däck med sitt träben med bara en tanke i skallen. Han ska döda den vita valen, en enorm farlig best berömd för sitt motstånd mot valfångare.
När saker väl klickar i skallen är det en oförglömlig läsupplevelse
I folkmun kallas den Moby Dick.
Få texter är lika amerikanska, åtminstone i en expansiv romantisk 1800-talsbeteckning, som ”Moby Dick”. Den rör sig konstant bort från traditionalismens stiltje i riktning mot det möjligas horisontlinje.
Romanen är inte bara ett äventyr; Melvilles text, som friskt blandar stilar, genrer och textformat till ett slags polyfont kollage, är som en karta över en del av litteraturen som då, på 1850-talet, fortfarande var outforskad.
Melville var praktiskt taget modernist ett halvt sekel innan författare som William Faulkner, James Joyce och T. S. Eliot.
Men det finns också avsnitt som hade gjort sig utmärkta i en renodlad actionfilm. Kapitlet – ungefär halvvägs in i romanen – när harpuneraren Stubb dödar en val, och Melville snabbt korsklipper mellan valens frustande blåshål och Stubbs bolmande pipa, skulle utan vidare kunna skrivas om till en rafflande jaktsekvens med pampig musik.
Inte konstigt att filmskapare som John Huston försökt sig på att filma boken.
Melvilles ambition var hursomhelst att skriva något som var nytt och helt eget. USA behövde, som Expressens kulturchef Victor Malm skriver i sitt utmärkta förord, en litteratur som ”kunde ge den amerikanska idén, den amerikanska friheten och demokratin ett uttryck som var oberoende av det europeiska arvet”. Dåtidens kritiker var trots detta inte jätteimponerade.
Om du aldrig läst om den vita valen är Hval rätt val
Romanen, som i runda slängar sålde i 3 000 exemplar under Melvilles levnad, blev en ekonomisk flopp för författaren. Han tvingades jobba resten av sitt liv som tullinspektör i New Yorks hamn medan han skrev böcker som knappt lästes.
”Kanske”, skriver Malm i förordet, ”var det för en kommande värld han skrev.”
Kanske för vår värld? Hval har omvandlat Melvilles ömsom arkaiska, ömsom poetiska, ömsom rafflande engelska till en följsam modern svenska. Inte nog med att Hval, som är verksam som lärare vid Litterär gestaltning på HDK Valand, är en utmärkt översättare; hans efternamn gör honom unikt lämpad för valböckernas valbok.
Min enda invändning är att språkdräkten känns lite väl lätthanterlig för en modern läsare; Melvilles bråkiga och konstiga prosa framstår ibland som lite pedagogiskt professorlig. Men det är en svag invändning. Hval hanterar Melvilles shakespearska bombasmer utomordentligt: ”Likt den pelagiska måsen som vid solnedgången viker ihop sina vingar och gungas till sömns av dyningarna rullar Nantucketbon i kvällningen in sina segel, utom sikte för land, och lägger sig till ro, medan flockar av valrossar och valar rusar fram under hans kudde.” Rysningar.
Om du aldrig läst om den vita valen är Hval rätt val.