Natalia Motorna putsar vördnadsfullt den bleknande bilden på sin man. Bilden på träkorset ovanför hans grav. Han tittar in i kameran med varm blick. Ett leende spelar lätt i mungipan.
Det var längesedan de sågs, mer än 4,5 år sedan. Men sorgen är fortfarande som ett djupt sår.
– Vi var tillsammans sedan vi var 20 år. Han var mitt allt, mitt universum, säger Natalia om maken Illia.
Hon kan inte hejda tårarna.
– Det är inte sant att tiden läker alla sår men den lär oss att dölja smärtan, säger hon.
Illia dödades i början av kriget. Som gammal militär hade han anmält sig frivilligt och skickades till fronten. Den 30 maj 2022 blev hans sista dag i livet. Tre dagar senare fick Natalia och deras två barn dödsbeskedet.
– Vi var oroliga när vi inte hörde av honom, jag blev rädd. Men så kom militären med ett papper som var intyget på att han dödats, säger Natalia.
Hon visar bilder i telefonen. Illia med dottern. Hon sitter på hans axlar. Båda ler in i kameran.
– Hon var verkligen pappas flicka. Det har varit svårt för barnen men jag hade inte klarat det utan dem, säger Natalia.
På kyrkogården står spadar framme. Det grävs ständigt nya gravar. Ukrainska flaggor smattrar i vinden, rödögda människor med tomma blickar betraktar gravplatser. De flesta är kvinnor – änkor och mammor.
Det här Ukrainas vardag. Sorgen, hand i hand med kriget, inflätad i samhället mellan vardagssysslor.
Flera kyrkogårdar har slutat ta emot kroppar, marken räcker inte till. Men på skogskyrkogården i Kievs utkanter finns några platser kvar.
– Det är skrämmande, se dig omkring. De bästa människorna ligger här, det är slöseri med liv, säger Natalia.
Hon pysslar om graven. Planterar nya blommor, tänder ljus.
– Nu har vi iallafall en grav att gå till. Det tog åtta månader att bekräfta hans identitet och ett och ett halvt år att få tillbaka kroppen och begrava den.
– Men här kan jag vara mig själv. Jag berättar saker för honom som jag inte vill att barnen ska höra, säger Natalia.
Natalia förbannar kriget men vill inte att Ukraina ska tvingas till eftergifter.
– Vad har de gett sina liv för om vi ger upp? Då har de dött förgäves.