I SVT:s dokumentär om Malena Ivarsson framstår det som att ”Fräcka fredag” förstörde hennes karriär. Men hon har ju pratat om sex i 40 år till? Valerie Kyeyune Backström skriver om ”Sexpredikanten”.
I den mytomspunna Esquire-texten om Frank Sinatra från 1966 konstaterar Gay Talese: ”He seemed now to be also the embodiment of the fully emancipated male, perhaps the only one in America.”
Citatet poppar upp i mitt huvud när jag först läser debatten om och sedan ser ”Sexpredikanten” på SVT, dokumentären om Malena Ivarsson och ”Fräcka fredags” uppgång och fall.
Om jag varit jungian hade jag kopplat citatet till någon teori, men det är jag inte, så jag konstaterar bara: det påminner om Malena Ivarsson. Hösten 2026 får hon förkroppsliga den frigjorda kvinnan i svensk offentlighet.
Javisst, kvinnors medieutrymme på 1980-talet var annorlunda än i dag, och visst hittas misogyna inslag i kritiken som riktades mot denna ”horhustelevision” som Jan Guillou kallade programmet. Men att låtsas som att ”Fräcka fredag” var ett bra program är ju bara löjligt.
Och att köpa hela Malena Ivarssons pr-kampanj, som ett slags offrad feministikon, en förkämpe som brändes på offentlig bål är något som fans kan sysselsätta sig med. Men en dokumentär i SVT? ”Sexpredikanten” liknar en partsinlaga med syfte att hylla Ivarsson, inte att sätta ”Fräcka fredag” eller Ivarssons gärning i någon kontext, eller problematisera intervjuobjektet.
Därför är det intressant att Johan Croneman (27/10) vågar gå i klinch med programmet och påtala det märkliga i flera uttalanden. Dessutom har han rätt: Jan Guillou är rolig i ”Sexpredikanten”. Och det är roligt att han minns Ivarssons replik om att han behövde sexterapi för att han skulle ha ”för liten snorre”.
Om man får läsa Guillou med sådana freudianska glasögon måste även Ivarsson kunna tåla en sådan behandling. Då är det intressant att ta del av hennes upprepade motsägelser och uppenbara törst efter uppmärksamhet. Liksom att hon hela tiden, precis som i självbiografin, tycks frånsäga sig sin egen agens i livets misslyckanden.
Eftersom jag nyligen läste ”Mina liv” baxnar jag över påståendet i ”Sexpredikanten”, att det var mottagandet av ”Fräcka fredag” som förstörde Ivarssons äktenskap och karriär. I biografin framgår att Ivarsson efter SVT-programmet varit så framgångsrik att hon närmast blivit ekonomiskt oberoende och därmed snarare fått råd att skilja sig.
Men i en replik till Johan Croneman i DN skriver Maria Sveland (28/10): ”Sexologen Ivarsson försvinner.” Och i ”Sexpredikanten” basas samma budskap ut, när Ivarsson lägger ut texten om en återkommande mardröm om aids, som fick henne att söka jungianskt terapi, där analytikern gjorde kopplingen att de betydde att hon höll på att dö av sitt yrkesliv.
”De drömmarna gjorde att jag förstod att jag var väldigt trött på att prata om sex”, säger Ivarsson. Men sedan gjorde hon ju det i 40 år till?
Jag själv, född 1989, minns henne som ständigt närvarande under uppväxten, bland annat i kvällstidningarnas söndagsbilagor, där hon svarade på frågor om sex och samlevnad. Ofta med en ganska konservativ approach, där män och kvinnor är väsensskilda, och dessutom minst sagt heteronormativt.
Det blev till exempel viss debatt i media 2011, efter en uppsats i sociologi av Katarina Winter, som diskuterade den könsstereotypa sexrådgivningen i Aftonbladet och Expressen. ”Oseriöst”, svarade Ivarsson i Aftonbladet. Och spekulerade sedan i att uppsatsförfattaren kanske hade ställt en fråga till hennes spalt – och fått en identitetskris av svaret.
Efter att ha sett den två timmar långa ”Sexpredikanten” undrar jag fortfarande: på vilket sätt, exakt hur pratade Malena Ivarsson om sex på ett sätt som förändrade Sverige? Bortsett från att hon satte sig själv i centrum och därigenom lyckades skapa en sällsynt framgångsrik och långlivad karriär i offentligheten?
Efter en biografi, en dokumentärserie samt en uppväxt med kvällstidningarnas sexspalter har jag fortfarande inte fått svar på denna, mest grundläggande fråga.