Den amerikanska statsbudgeten har visat underskott i ett kvarts sekel. Statsskulden är uppe i över 100 procent av BNP och fortsätter upp i snabb takt. Frankrikes budget har inte balanserats på ett halvt sekel, och skulden närmar sig 120 procent av BNP.
USA har genomfört ofinansierade skattesänkningar under lång tid, samtidigt som frikostiga stöd delats ut under pandemi och kriser. Frankrike har tvärtom Europas näst högsta skattetryck; men det täcker ändå inte de höga utgifterna för transfereringar såsom pensionerna. I båda länderna finns risk för en ond spiral, där stigande ränteutgifter spär på statsskulden och trycker upp räntorna än mer.
Politiken är dysfunktionell på båda sidor Atlanten. USA är polariserat och partierna blockerar varandra. Frankrike har sin speciella historia av skarpa kast mellan höger och vänster, med en lång tradition av protester och revolt.
I USA väntar politisk strid när skuldtaket i vår ska förhandlas i en kongress som kan domineras av Demokraterna. Min gissning är att den fingerfärdige finansministern då på olika sätt försöker reglera ned räntorna. Men någon statsbankrutt blir det inte. USA sitter på världens reservvaluta och har därmed möjlighet att vältra över kostnader på långivarna.
Frankrike har en svårare sits. Tillväxten är svagare, det finanspolitiska handlingsutrymmet snävare. Landet har ingen egen valuta; ECB sätter räntan. Möjligheten för Frankrike att trixa sig ur problemen är mindre. Man styr inte över penningpolitiken. Och övriga länder i euro-samarbetet kommer att hårt motsätta sig dyra stöd till ett medlemsland som bryter mot budgetreglerna.
Den gemensamma centralbanken skulle hypotetiskt kunna genomföra sina räntehöjningar något långsammare och minska sitt innehav av statspapper i lägre tempo. Men i grunden kan inte hela Europas penningpolitik utformas utifrån att Frankrike misskött sig.
Förvisso finns ett par program som kan stötta ett enskilt medlemsland med ränteproblem: Transmission Protection Instrument, TPI, och Outright Monetary Transactions, OMT. Men det förstnämnda är framför allt till för att underlätta penningpolitikens genomslag i hela unionen, och det andra förutsätter i praktiken att Frankrike underkastar sig en betydligt hårdare budgetdisciplin och ställs under förmyndare.
Hur detta skulle gå till är skrivet i stjärnorna. Macron misslyckades med att få igenom ens en blygsam sänkning av kostnaderna för pensionssystemet. Det nya budgetförslaget tacklar inte underskottet. I vår ska ett presidentval äga rum där vänsterns företrädare blankt avvisar besparingar, medan högerns Le Pen sannolikt skulle försöka mobilisera folkligt motstånd mot alla utifrån kommande krav på budgetdisciplin.
Utsikterna är således inte goda. I avsaknad av fungerande politiska strategier kommer Frankrike att pressas hårdare av långivarna, med höga räntor som tränger ut andra utgifter, tvingar fram skattehöjningar och tänder folkliga protester. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, sade en gång Göran Persson. Det gäller fortfarande, och Frankrike är verkligen inte fritt, fångat mellan ECB & Tyskland å ena sidan och finansmarknaderna å den andra. USA är något mindre ofritt eftersom USA har möjlighet att ta en springnota.
För oss andra kan konsekvenserna bli obehagliga. USA kommer att vältra över en del av problemen på långivarna, vilket sprider finansiell osäkerhet. I Europa förestår en uppslitande strid mellan Frankrike och Bryssel/Frankfurt/Berlin, i ett läge då vår kontinent tvärtom behöver starkare samarbete mot de autokratiska stormakterna USA, Ryssland och Kina.
Slutsatser för Sverige? Nja, vi gjorde vår läxa efter 90-talskrisen. Tack vare de budgetregler som då antogs fick vi ned skuldbördan. Men det senaste året har Sverige har börjat fuska med budgetdisciplinen. USA och Frankrike visar hur farligt det kan bli att släppa tyglarna. När populära dusörer i form av ofinansierade skattesänkningar eller generösa bidrag väl delats ut är det vansinnigt svårt att rulla tillbaka dem.
En tillträdande svensk regering bör dra lärdom av det franska haveriet och återupprätta en långsiktigt hållbar finanspolitik.
Klas Eklund, chefsstrateg, Dahlgren Capital