Under flera år har bilden av Vänsterpartiet präglats av de många skandalerna kring extremistkopplingar och personer som uttrycker rasistiska åsikter. Det började inte 2026 utan sträcker sig längre tillbaka i tiden. Partiledningen har försökt städa efter avslöjandena. Men sedan är man tillbaka på ruta ett: fler avslöjanden, fler strukna kandidaturer och uteslutningar.
Och nästan allt handlar om en fråga: Israel och antisemitism.
Vänsterpartiet är inte unikt. I det tyska systerpartiet, Die Linke, har samma konflikt blivit ett växande problem: hur långt kan ett parti närma sig den radikala palestinarörelsen utan att förlora förmågan att hålla extremister borta?
Man har kedjat sig vid en radikal rörelse som saknar urskiljningsförmåga och nyanser, som drar till sig personer som förordar terrorism som politisk metod.
Vad det svenska Vänsterpartiet genomlevt påminner därför om det som just nu sker i vårt södra grannland Tyskland och dess vänsterparti, Die Linke.
Även inom Die Linke har problemet med extremistkopplingar växt kraftigt i intensitet sedan den 7/10 2023.
Redan 2024 lämnade fem framträdande Die Linke-politiker i Berlin partiet, däribland den tidigare delstatspartiledaren Klaus Lederer och den tidigare senatorn Elke Breitenbach. De hänvisade bland annat till partiets problem att handskas med antisemitism.
Så kom delstatsvalet 2026. Die Linke gjorde ett toppenval på bekostnad av både socialdemokratiska SPD och Die Grünen och fick en fjärdedel av rösterna i huvudstaden. Men på partiets valvaka i Neukölln fotograferades förbundsdagsledamoten Ferat Koçak och den nyvalda delstatsledamoten Vanessa Emde tillsammans med palestinaaktivisten Ibrahim Ibrahim.
Ibrahim Ibrahim beskrivs i tysk rapportering som anhängare till den vänsterradikala terroristorganisationen PFLP som står bakom en rad terrordåd riktade mot civila. 2019 kandiderade han för det marxist-leninistiska partiet MLPD till Europaparlamentet och i början av året ingick han i en delegation som besökte den iranska ambassaden i Berlin. På Facebook gratulerade han Die Linke och hävdade att han och hans medarbetare i det palestinska paraplyorganet VPNK hade bidragit aktivt till framgången.
Han har gjort sig känd för att han ogenerat prisar Hamas och Hizbollah och har kallat hamasledaren Yahya Sinwar, som planerade massakern den 7 oktober, för en ”ståndaktig ledare och martyrhjälte”. Han åkte även efter valet till Istanbul för möten med hamasrepresentanter. Han förnekar anklagelser om antisemitism och stöd till terrorism trots att allt han gör tyder på raka motsatsen.
Som om det inte vore nog för Die Linke så dök även en kändis ur Berlins undre värld upp på valvakan, Issa Remmo. Båda dessa besök samt fotografierna med Ibrahim och de bägge Die Linke-politikerna skapade skandalrubriker i tysk press.
Det avslöjades att politikern Koçak hade utbytt vänliga meddelanden med Firas Remmo, son till Issa Remmo. Han skickade en hälsning till fadern och bad sonen hjälpa till att sprida ett av hans politiska tal i sociala medier. Efter kritiken lämnade Koçak sin plats i förbundsdagens inrikesutskott men behöll sitt mandat.
Utvecklingen i Die Linke har gjort partiets samarbetspartners nervösa. Efter valet krävde SPD och De gröna tydliga gränser mot antisemitism för att kunna samarbeta. Partierna enades i början av oktober om en gemensam överenskommelse: Hamas massaker på civila skulle fördömas och Israels rätt att existera deklareras tydligt.
Die Linkes märkliga val av allierade är anmärkningsvärt i sig. Men sedan skedde något som visar vilket djupt hål partiet grävt ned sig i. Den 26 oktober intervjuades partiets borgmästarkandidat och gruppledare Elif Eralp av tidningen Der Spiegel.
Ämnet var den växande antisemitismen inom partiet som Eralp förklarade att hon inte hade förstått omfattningen av. Hon fick frågan av Der Spiegel om hon syftade på Ibrahim Ibrahim, som både hyllat Sinwar och deltagit på valvakan. Eralp svarade ja.
Det hade kunnat stanna där, en intervju om ett internt partiproblem och om extremism inom partiet. Men när Eralps kansli skickade tillbaka intervjun för publicering följde hennes interna kommentarer med av misstag: ”Jag kan inte utsätta mig själv och min familj för fara för Spiegels skull.”
Berlins möjliga nästa regeringschef var rädd. Och föremålet för rädslan var Ibrahim Ibrahim samt den radikala miljön omkring honom. Hon uppgav även i anteckningarna att hennes man var rädd och hon hänvisade också till råd från delstatskriminalpolisen som hade rekommenderat att undvika att nämna personer ur kriminella och extremistiska miljöer vid namn. Eralp var så rädd att hon i marginalen skrev: ”Vad gör vi nu? Kan vi ställa in hela intervjun?”
Spiegel fattade då ett vågat publicistiskt beslut: tidningen offentliggjorde att hon som snart kan komma att styra Berlin av rädsla ville undvika att namnge en person i partiets närhet.
Det som har skett i både Die Linke, liksom i svenska Vänsterpartiet, handlar inte nödvändigtvis om så kallad entrism, det vill säga koordinerad och oönskad infiltration av extrema grupper i en etablerad politisk rörelse.
Båda dessa partier har välkomnat engagemanget från personer som prisar terroristorganisationer och som varit engagerade i palestinska paraplyorganisationer i väst. Man har betraktat det som en tillgång och har med stolthet betraktat sig som en parlamentarisk kanal för palestinarörelsen.
Inom vänsterpartierna har detta betraktats som en gammal solidaritetstradition att vara stolt över. Anklagelser om att man går för långt och tappat känslan för proportioner har avvisats. Närhet till radikala personer har bortförklarats med att det handlar om kampen för de underordnade och motståndet mot imperialismen.
Det som har skett i dessa partier är en förändring inför öppen ridå. Nooshi Dadgostar har själv medgett att partiets engagemang i Palestinafrågan kan ha lockat personer med antisemitiska åsikter. Och dessa personer har hamnat på valsedlar, engagerat sig i partiorganisationerna. Så hamnar man till slut i Eralps situation: Man är rädd för vad det innebär att man ingått en ”pakt med djävulen”: man har fått något men samtidigt sålt ut sig fullkomligt.
Närheten till palestinarörelsen har förvisso inneburit en strid ström av extremistavslöjanden i media. Men samtidigt så har den lett till ett ökat stöd i invandrartäta områden, i både Sverige och Tyskland. En sorts konflikt mellan det demokratiska samvetet och möjligheten till ökat politiskt inflytande.
Reaktionerna efter avslöjandena har inte varit ett uttryck för självinsikt och rannsakan.
Medier har visat på extremister, rasism och kopplingar till terroristorganisationer. Men det är inte partierna själva, varken i fallet med V eller Die Linke, som sanerat på eget bevåg. Och Die Linke har, om möjligt, varit ännu sämre än V på att göra upp med roten till alla avslöjanden. Och till slut hamnar man i ett läge där en av partiets främsta företrädare inser vilka det är man har lierat sig med och upplever fara för sin egen säkerhet. Det var inte naivitet som ledde dit, utan medvetna politiska beslut under lång tid.