Mauro Scocco
Livets rytm
Diesel/Playground
POP ”Det här albumet är inte utgivet för att världen behöver ett till Mauro Scocco-album”, har den 64-årige sångaren och låtskrivaren från Kungsholmen sagt om ”Livets rytm”.
Scocco sjunger de sånger han vill, på det sätt han vill, av lust och en känsla av att de behöver komma ut.
Han vet att radion hellre spelar ”Sarah” en gång till än något av de här nio spåren, så fungerar det. ”Äldre” artister göre sig icke besvär med nytt material, vare sig där eller på streamingtjänsterna, hur smakfulla melodier och gedigna refränger som än bjuds.
”Livets rytm” har således förmodligen begränsade möjligheter att bli en ny braksuccé för Mauro Scocco. Som dock till skillnad från en hel del kollegor ur samma generation tycks ha lyckats bota behovet av att fortsätta synas, höras och vara ”relevant” i medieflödet och hellre lägger den allt snabbare tickande tiden på något som känns meningsfullt för honom själv.
Givetvis är det till stor del tack vare den kompromisslösheten som det här blir ett så starkt album.
Musikaliskt låter det som en djupdykning den egna skivhyllan: dofter av Doobie Brothers, Roxy Music, Springsteen, jangliga The La’s-gitarrer, samt en sympatiskt oblyg omfamning av det unga moderna som han själv bidrog med till svensk pop på 80-talet, både i Ratata och solo.
Förra albumet, lika utmärkta ”Den stora glömskan”, gick i långa stycken att kategorisera som en separationsskiva. Det här är delvis en rapport om hur livet ter sig nu, sju år senare, men också en resa i minnen.
Kanske för att reda ut hur livet blev som det blev, men möjligen minst lika mycket för att det var roliga låtar att skriva.
Bilderna från ungdomens popliv i Stockholm målas lustfyllt och levande från två olika vinklar i ”Jag kan höra musiken” och ”Skånegatan”.
Lika inspirerad om än betydligt mer mollstämd är ”Du behöver inte springa”, en stilla och omedelbart drabbande tackballad till sångarens bortgångna mamma.
Allra mest känns låtarna om det här skedet av livet. ”Livets rytm”, ”Livet kom emellan” och ”Allt just nu”, där Scocco på sitt dokumenterat eleganta vis lyckas få massor sagt med enkla ord om vemodet i drömmar och planer som faller. Men också om hur allt måste få rulla vidare och att nya dörrar faktiskt tenderar att öppna sig.
Möjligen hade helhetskänslan blivit starkare utan versionen av Olle Adolphsons ”Trubbel” från aktuella tv-serien ”Svärtan”, men det går samtidigt att förstå varför Scocco ville ha med den.
Och eftersom en av den här artistens främsta styrkor numera är att han så uttalat gör musik för sin egen skull blir det givetvis svårt att ha alltför allvarliga invändningar mot det.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik