Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den som är bekant med schweizaren Milo Raus arbete vet att han inte väjer för det kontroversiella i sina verk, ofta med en skarp politisk udd. Så är även fallet med hans uppsättning av Richard Wagners ”Den flygande holländaren” på Deutsche Oper i Berlin. Förarbetet ägde rum i Israel, där han tillsammans med aktörerna Shlomi Moto Wagner och Sara von Schwarze for runt och spelade Wagner från såväl en bärbar stereo som i små konserter med sångarna Tamara Nishri (israel) och Majd Asady (palestinier).
En provokation? Kanske, med tanke på att Wagners musik är, om inte förbjuden så åtminstone bannlyst i Israel. Lägg till att ”Den flygande holländaren” här har fått en inramning där Senta (Aušrinė Stundytė) personifierar landet Israel, Erik (Attilio Glaser) är det palestinska folket och Holländaren (Michael Volle) är det tyska folkets skuld från andra världskriget. Senta offrar sig på slutet, en ganska övertydlig allegori över staten Israels framtid om en försoning ska vara möjlig.