Under våra första möten kunde Patrick Stewart vara tjurig. Den trygga rösten från tv-rutan tillhörde inte alltid en man som verkade särskilt road av att sitta framför journalister och svara på frågor.
Med åren förändrades det. Han blev varmare, mer skämtsam och bjöd mer på sig själv. När jag nu går tillbaka till våra möten hittar jag också hans egna ord om förändringen.
– Jag har roligare i livet nu än jag någonsin har haft, sa han när vi träffades för tv-serien ”Blunt talk” 2016.
Han menade inte vilda fester eller resor jorden runt. Han talade om att trivas med sig själv, sitt arbete, sina vänner och sin familj. Om att försöka leva i nuet, utan att oroa sig för framtiden eller fastna i det förflutna.
Nu är den tiden förbi. Patrick Stewart dog i sitt hem i Los Angeles den 28 oktober. Han blev 86.
Hustrun fanns i hans närhet
Enligt familjen hade han Alzheimers sjukdom och Lewykroppsdemens. Hustrun Sunny och andra närstående fanns den sista tiden i hans närhet.
”Han var omgiven av levande musik, böner, tårar och skratt”, skriver familjen i ett uttalande.
För miljoner tittare var han kapten Jean-Luc Picard, mannen som gav ”Star trek” en röst av förnuft och en orubblig tro på mänskligheten. För andra var han professor Charles Xavier, mutanternas mentor i ”X-men”. Båda var auktoriteter som försökte förstå dem som resten av världen fruktade.
Själv hade han vuxit upp med rädsla. I det fattiga hemmet i Yorkshire såg han sin pappa misshandla mamman. Senare talade han öppet om våldet och engagerade sig för människor som drabbades av det.
Barndomshemmet saknade varmvatten och toaletten var ett dass ute på gården. Böckerna bjöd på en flykt från den världen. En lärare satte Shakespeare i händerna på honom och lät honom läsa rollen som Shylock i ”Köpmannen i Venedig”.
Håret försvann vid 19 års ålder
1966 kom han till Royal Shakespeare company där han la grunden till det som så småningom förde ut honom i rymden. Rösten och auktoriteten skulle bli hans kännetecken. Men bakom dem fanns en osäkerhet som plågade honom länge.
Håret försvann redan när han var 19.
– Jag trodde att mitt kärleksliv redan var över. Vem vill gå ut med en skallig 19-åring, sa han 2016.
Han skrattade åt det då. Som ung hade han tagit sig själv på största allvar. Vid 14 satt han som elevrådsrepresentant i möten med rektorn och lärarna.
– Jag tror inte att jag var särskilt rolig heller. Jag var för allvarlig och skrämd av saker. Jag tog min tillflykt till allvaret eftersom jag inte litade på några andra delar av mitt liv.
Det internationella genombrottet fick han först vid 47, när ”Star trek: The next generation” började sändas 1987. Han hade skrivit på ett sexårskontrakt efter att branschexperter försäkrat honom om att serien knappast skulle överleva första året.
Svårt att anpassa sig
I stället fick han fans över hela världen. Men den brittiske teaterskådespelaren hade svårt att anpassa sig till stämningen på inspelningen. I självbiografin ”Making it so” som gavs ut 2023, berättade han hur han retade sig på kollegornas skämt och uppsluppna sätt. Han kom från en teatervärld där arbetet hade varit intensivt och allvarligt. Till sist kallade han till ett möte för att läxa sina kollegor.
När Denise Crosby invände att de måste få ha lite roligt ibland svarade han:
– Denise, vi är inte här för att ha roligt.
Kollegorna brast i skratt. Stewart stormade därifrån, dök in i sin loge och smällde igen dörren. I efterhand kunde även han skratta åt sin pompösa reaktion.
Scenen säger mycket om mannen han hade varit. Men den säger också en hel del om hur långt han senare kom.
När vi möttes 2020 berättade han om hur gränsen mellan honom och Picard under arbetet med serien hade börjat suddas ut. Efterhand behövde han inte längre sitta och fundera över hur kaptenen skulle känna eller bete sig.
– Det var tur att han var en ganska trevlig människa. När jag blev honom hoppas jag att en del av det smittade av sig också på mig.
Efter sju tv-säsonger och fyra långfilmer återvände han till kaptenen i ”Star trek: Picard”. Under tiden hade professor Xavier gett honom ännu en stor publik. År 2010 adlades han av drottning Elizabeth för sina insatser inom drama.
Familjen trängdes undan
Framgången hade också haft ett pris. Redan vid tidpunkten för ”King of Texas” 2002 medgav han att ambitionen hade trängt undan familjen. De två barnen hade vuxit upp utan att han knappt märkte det. Allt han ville var att arbeta och spela teater.
Senare, i självbiografin, beskrev han sina två havererade äktenskap som det han ångrade mest i ett liv fullt av glädje och framgång.
Men med sångerskan Sunny Ozell fann hann en ny tillvaro. De gifte sig 2013 och vännen och ”X-men”-kollegan Ian McKellen förrättade vigseln.
– Jag är lyckligare än jag någonsin har varit. Sunny har haft en enorm inverkan på mitt liv, sa han 2020.
Hon hade också fått honom intresserad av musik igen. Under många år hade skådespeleriet slukat nästan allt annat. Han kunde skratta åt sin egen okunnighet. Under inspelningen av ”Dune” på 80-talet hade han frågat Sting vilket band han spelade i.
Förändringen märktes också när han berättade om vänskapen med McKellen. När de sågs kysste han vännen på munnen och höll om honom länge.
– Det känns som att komma hem, sa han.
Ändå blundade han inte för vad som väntade. När vi möttes för ”Logan” 2017 hade han spelat en gammal och svårt sjuk Xavier. Sunny hade blivit förtvivlad när hon såg honom på filmduken. Han förstod att hon tänkte på deras egen framtid.
– Dödligheten finns i mina tankar varje dag, sa han.
Samtidigt beskrev han sig som lyckligt lottad. Arbetet och tillvaron blev allt intressantare och rikare för varje år. Om något behövde han dra ner på tempot. Fyra månader med en tv-serie, två månader med en film och sex månader på Londonscenen under ett och samma arbetsår blev till slut för mycket.
Stewart och Jackman grät
Ändå fanns det fortfarande så mycket han ville göra.
2020 berättade han hur han och Hugh Jackman hade sett ”Logan” tillsammans på premiären i Berlin. På duken tog deras rollfigurers liv slut, efter närmare 17 år tillsammans i rollerna.
Först försökte Stewart behärska sig. Sedan såg han att vännen bredvid också grät.
Till sist tog Jackman hans hand. Så satt de sedan, under filmens sista minuter.
Mannen som en gång hade förklarat att de inte var där för att ha roligt hade lärt sig att låta sig beröras.
Patrick Stewarts sista filmroll blir i ”Avengers: Doomsday” som har biopremiär i december.