INSÄNDARE. Strama åt regeringsformen och minska det maximala antalet statsministeromröstningar. Det skulle sätta en tydlig gräns för det politiska spelet, skriver Nicklas Sundberg,
Det svenska systemet med fyra statsministeromröstningar och utdragna sonderingsuppdrag har förvandlats till en spelplan för politisk teater och ansvarsflykt. Genom att ändra regeringsformen så att extra val utlöses redan efter en eller högst två misslyckade omröstningar, och genom att tona ner talmannens styrande roll, skulle alla partier tvingas till verkliga förhandlingar från dag ett. Samtidigt måste vi bryta kulturen där hela väljargrupper stängs ute genom kategorisk vägran att samarbeta.
När regeringsformen skrevs var tanken bakom de fyra talmansrundorna god: att ge riksdagens partier rimlig tid att finna en regeringsduglig konstellation och undvika förhastade nyval. I dagens politiska landskap har denna ordning dock korrumperats. I stället för att använda tiden till konstruktiva samtal utnyttjas de många chanserna för taktiskt rävspel, posering inför de egna väljarna och utdraget skådespel.
Partierna vet att de första omröstningarna i praktiken är gratis. Man kan tryggt rösta nej, låsa fast sina positioner och invänta omröstning tre eller fyra innan allvaret ens börjar infinna sig. Detta missbruk av grundlagens intentioner drar ett löje över vår parlamentarism och urholkar medborgarnas förtroende för det demokratiska systemet. Till detta kommer en osund förskjutning där talmannen har fått en alldeles för aktiv och regisserande roll i processen.
Genom dagens system med formella sonderingsuppdrag och ständiga talmansrundor skapas en falsk bild av att regeringsbildningen är en stafett, där endast en utsedd ”sonderingsperson” i taget bär ansvaret, medan övriga partier bekvämt kan luta sig tillbaka i passivitet och vänta på att bli uppvaktade.
Men i en fungerande parlamentarism ska det varken behövas formella sonderingsuppdrag eller skarpa omröstningar i kammaren för att partierna ska inleda aktiva förhandlingar. Att söka samförstånd och föra seriösa samtal om rikets styre är partiernas egen skyldighet direkt efter att vallokalerna har stängt – inte något som ska kräva att talmannen agerar politisk barnvakt.
För att få slut på detta utdragna trams krävs en reform av både regeringsformen och praxis kring regeringsbildningen. Antalet tillåtna statsministeromröstningar innan ett extra val automatiskt utlöses bör sänkas från dagens fyra till en, eller allra högst två, samtidigt som systemet med passiviserande sonderingsuppdrag skrotas. Det handlar ytterst om respekt för väljarnas tid och tillit.
Medborgarna har rätt till en handlingskraftig regering utan månader av konstgjord politisk förlamning och iscensatta presskonferenser. En grundlagsändring löser dock inte hela problemet, om inte den politiska kulturen samtidigt mognar. De utdragna regeringskriserna och behovet av talmannens ständiga handpåläggning är ett direkt symptom på dagens rigida låsningar, där partier på förhand utesluter varje form av regeringssamarbete eller ens seriösa förhandlingar med andra folkvalda partier.
När politiska företrädare deklarerar att de aldrig kan tänka sig att sitta i en regering med, eller ens förhandla med, ett visst parti, är det i förlängningen en stor del av befolkningen man vänder ryggen. Ett mandat i Sveriges riksdag bärs upp av tusentals medborgares röster. Att behandla dessa mandat som paria är att underkänna väljarnas utslag.
En levande demokrati kan inte reduceras till att en tillfällig förhandlingsmajoritet dikterar villkoren genom utfrysning och ultimatum. Demokratin måste ytterst grunda sig i en ömsesidig respekt för alla som lever i landet och det parlamentariska röster som folket har röstat fram. Det innebär inte att alla partier måste tycka lika, men det innebär en skyldighet att respektera varandras väljares lika värdighet och på egen hand söka breda, pragmatiska lösningar. För att inte hamna i korruption och möjliggöra tydligt ansvarsutkrävande är förstås viktigt att inte alla sitter i regeringen, men vi har en lång tradition av breda överenskommelser.
Genom att strama åt regeringsformen till högst två statsministeromröstningar och ta bort omvägen via formella sonderingspersoner skulle vi sätta en tydlig gräns för det politiska spelet. Kombinerat med en förhandlingskultur där samtliga partier tar sitt vuxna ansvar och respekterar alla folkvalda krafter som legitima motparter, kan vi återupprätta respekten för riksdagens arbete och ge Sverige den handlingskraft som alla i Sverige förtjänar i ett land som ytterst grundar sig på respekt för allas inneboende värdighet och lika värde.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare