– Tack, det känns jättebra.
Hur var det att få beskedet?
– Jag blev väldigt glad när jag fick höra det. Det var verkligen en överraskning för jag hade inte förväntat mig det.
Hur kom du på idén till novellen?
– Jag ville skriva om något som jag själv är lite rädd för. Mörkt vatten är väldigt läskigt, och specifikt att gå ut på bryggor när det är mörkt. Då skrev jag om vad som hade kunnat hända.
Är det författare du vill bli i framtiden?
– Ja, det skulle absolut vara ett drömyrke.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– På tema skrivande skulle det vara att få publicera en bok. Det vill jag jättegärna göra – förhoppningsvis snart.
I juryn satt bland andra Pernilla Ericsson, reporter på Aftonbladet och deckarförfattare.
Hennes motivering lyder:
”Jag gillar både idé och komposition. Vi spänningsförfattare behöver hålla en nerv genom hela berättelsen, och det gör Liv väldigt snyggt. Hög språknivå, med en egen röst”.
HÄR ÄR VINNARNOVELLN:
Mormor varnade mig alltid för havet.
Trots att vårt sommarställe ligger precis vid vattnet, och jag badat där otaliga gånger, och trots att mormor har varit död sedan flera år, är det hennes ord jag hör inom mig, när jag når strandkanten, med hjärtat hårt pumpande och andan i halsen.
”Vattnet slutade vara vår vän för lång tid sedan. Var alltid på din vakt, Lo, människans skuld att betala är så stor…
Vidskeplighet och gamla myter, kallade mamma det. Ändå växte hon upp i skärgården, där mormor förbjöd dem från att gå ut på bryggan efter mörkrets inbrott. När mormor dog i bröstcancer för tre vintrar sedan köpte mamma äntligen ett eget sommarhus vid Östersjön.
Jag andas fortfarande ansträngt och ser vit rök formas ur min mun. Nu är det oktober, och huset ska stängas för säsongen. Ångesten i magen blir tyngre när jag tänker på hur arg jag blev när jag behövde följa med ut, i stället för att gå på halloweenfest med mina vänner. Trots mammas kramar och fixande inför en ”mysig helg”, med bak och film.
Muffinsen låg i ugnen när jag hörde skriket.
Mamma skulle säkra båten innan stormen kom.
Vinden sliter i min stickade tröja. Skogen spelar en symfoni av rassel, sus och skrän. Men över allt annat reser sig havets rytande. Vattenmassorna reser sig ur mörkret och slår ner med klafsande dån. Det vita skummet fradgas som ur munnen på något sjukt. Illamåendet stiger, och paniken fräter sig djupare in.
Hela mitt väsen skriker åt mig att vända om, springa upp till det upplysta, skyddade huset och aldrig se mig om. Men jag kan inte överge mamma.
Bryggan framför mig är svart och blänkande. Längst ut skymtar båten, en silhuett som slår och slår mot bryggkanten. Rytmiskt. Dunk… dunk… dunk… Allting är bara mörker, kanske står mamma där och förtöjer som hon ska? Hon kanske bara höll på att halka, återfick balansen?
Jag ropar, ”MAMMA!”
Havet vrålar till svar. Kanske sitter hon i hytten och väntar ut stormen. Kanske har hon halkat och slagit sig medvetslös.
Jag tar några steg ut på bryggan, det snabbaste jag förmår utan att halka av. Dunk, dunk, dunk. Kaskader av skummigt vatten kastas ideligen upp på träet. Mina fötter blir dyblöta.
Plötsligt rör något köttigt och slemmigt mitt byxben. Jag skriker högt. På bryggan bredvid min fot sprattlar en torsk, blek och glansig. Längre fram ligger en till. Jag skrattar nästan av lättnad. En torsk! Mamma blir väl också skrämd. Och det är väl omöjligt för henne att höra mig, i stormen…
Men då kan jag äntligen urskilja båten och mitt hjärta stannar. Mamma finns varken på bryggan eller i båthytten. Där ligger bara en ensam gummistövel.
Vinden skriker, vågorna ryter. Jag ropar hennes namn och kämpar mig fram mot båten. Iskallt vatten slår upp över låren, och varje våg hotar att slita mig ner i djupet.
Skrovet dunkar allt snabbare.
Jag når båten och hukar mig ner för att kasta en sista blick in i hytten. Kanske gömmer hon sig där inne, oskadd.
Då ser jag tampen.
Det grova repet ligger inklämt mellan skrovet och bryggan, spänt och märkligt vinklat.
Dunk-dunk-dunk.
Jag griper tag i det och drar. Det sitter fast. Prickar dansar framför ögonen. Med darrande händer böjer jag mig fram för att se vad som håller emot.
Jag hör mitt skrik innan jag förstår vad jag ser.
Tampen sitter fast i vad som måste vara en människas söndertrasade kropp. Med varje våg slår huvudet mot skrovet, om och om igen, i ett rytmiskt dunkande. Mammas halsduk sitter fortfarande lindad kring det som för bara minuter sedan var hennes hals.
Jag ryggar bak och halkar på stöveln. Den största vågen hittills höjer sig över mig och jag kastas ned i det mörka djupet.