Att döma av artikeln beror åtstramningarna bland annat på att försvaret rekryterat många civila anställda, kanske rentav för många? Målet för denna personalkategori har uppfyllts med råge, och betydligt snabbare än vad myndigheten hade planerat.
Att anställa civila behöver inte vara fel. Det finns mängder med administrativa uppgifter som en icke-militär gör lika bra eller bättre än en officer. Dessutom frigörs tid för den militära personalen att ägna sig åt kärnuppgiften: att utbilda, öva och över huvud taget vässa krigsorganisationen.
Men civila anställda är ett komplement, inte kärnan. Det är därför uppgifterna väcker oro.
Här finns en parallell till polisen. När denna myndighet började växa på allvar för några år sedan anställdes också många civila. Att öka antalet poliser till 10.000 gick däremot betydligt trögare.
Det är inte utan att man undrar om samma krafter släppts lös i försvaret: att det viktiga är att växa, inte hur eller med vem.
Skälet till att försvaret stramar åt beror också på att man räknar med att nästa år kommer att bli finansiellt bistrare. Dels kompenseras inte myndigheten fullt ut för inflationen, dels slukar nya Natouppdrag (som luftförsvarsinsatsen i Polen) pengar, enligt Bo Berg, chef för försvarsstabens genomförandeenhet.
”Vi drar ner tillväxttakten för att balansera vår ekonomi så att ambitioner och resurser stämmer överens”, säger han till DN.
Han tycker inte att de åtgärder som nu vidtas är ”radikala” men medger att besparingarna kommer att få konsekvenser. Antalet utbildningar och övningar i armén och hemvärnet väntas bli färre.
”Budgetering bör rimligen vara ett bekant begrepp även i försvaret.”
I just denna vapengren tycks problemen vara som störst. Enligt Officerstidningen har det uppstått ”ett glapp” på 300 miljoner kronor mellan arméns planerade verksamhet och den ekonomiska ramen.
Trots detta har försvaret inte utfärdat något anställningsstopp, hävdar Bo Berg. Men i praktiken tycks det ändå ha blivit svårare att få anställning.
Värnpliktiga som vill jobba kvar i Försvarsmakten ska ha fått besked om att de inte får det. Vilken signal skickar det till unga som kan tänka sig en framtid i försvaret?
Det är också ett gigantiskt slöseri med skattepengar. Efter alla övningar, alla timmar på skjutvallen och i skogen – när de är färdigutbildade måste de avrusta.
Risken är förstås överhängande att dessa personer slår in på en ny bana.
Med en sådan inställning blir det svårt att växa. Försvaret har förvisso ingen stolt tradition av att ta hand om människor, men vid det här laget borde man begripa att personalen är minst lika viktig för upprustningen som materielen.
Om nya armébrigader ska kunna sättas upp, om marinen ska kunna bemanna nya fregatter måste personalförsörjningen vara en integrerad del av tillväxtstrategin. Att behöva dra i bromsen i slutet av året för att pengarna sinar är inte förenligt med detta.
Det är också uppseendeväckande att åtstramningar över huvud taget är nödvändiga.
Politiker i alla läger är rörande överens om att det militära försvaret snabbt måste rustas upp för att avskräcka den aggressiva grannen på andra sidan Östersjön.
Försvarsanslagen har tredubblats sedan 2020 till 175 miljarder kronor i år. Frågan är om försvaret någonsin har haft så mycket pengar att röra sig med.
Det är nog inte bristen på pengar som är problemet utan ledarskapet. Ytterst är det ÖB Michael Claesson som är ansvarig. Hur kan en sådan här situation tillåtas uppstå? Budgetering bör rimligen vara ett bekant begrepp även i försvaret.