I dag får Säverman åka ambulans. Och svepas in av dimman. Men varför är det poliser i korridoren på akuten?
Mellansverige låg insvept i ett stillastående ogenomträngligt oktoberdis.
Själv frös jag så jag skakade. Ändå var jag inomhus. När sedan benen vek sig fick jag åka ambulans till akuten.
Det hände i en annan stad. Akut är akut. Man är ett personnummer och får en lapp klistrad om handleden.
Salen är stor, ljus och har en glasad inhägnad i mitten som något av ett torg med datorer och utrustning. Där rör sig sjuksköterskor och en och annan läkare.
I bås runt väggarna väntar patienter sittande eller liggande på britsar. I korridoren utanför sitter anhöriga, gråa, bekymrade.
Rutinen är densamma. Personnummer, namn, krämpa, blodprov, puls, blodtryck, och så en natt av väntan, avbruten av färd till röntgen och tillbaka och mera väntan.
Vissa ligger på britsar i korridoren. Bevakad av två poliskonstaplar ligger en mager, tatuerad man i blanka träningsbyxor med gula bårder. Han har ont men vägrar att lämna prover och undersökas.
Poliserna står bredvid, på ett ben i taget. Han klagar över smärtor men vill inte ha hjälp.
En smärt svart man sover lugnt under en filt. En tung, snörvlande gubbe har både rökt och druckit och har en stor blank mage som han har ont i.
Sängar på hjul dras förbi åt det ena och det andra hållet. Rösterna är få.
Själv ligger jag och hostar, får diagnosen lunginflammation, väntar på utskrivning och recept, ligger kvar på britsen under en tunn filt, ser dem gå förbi och sitta vid sina datorer, slumrar till, drömmer att jag står på Sankt Eriksplan i meterdjup snö, vaknar till och hör liksom i andanom lågmälda röster som samtalar, somnar igen, vaknar och hör dem igen och förstår att det är sjuksköterskor som samtalar, flera stycken, intensivt men på en låg, behaglig nivå, hör inte vad de säger, lyssnar inte, hör dem bara prata med varandra, en distinkt men mjukt feminin ljudkuliss från kvinnor som dagligen med milda blickar möter smärtan, ångesten och gråten och nu med samma milda blickar förklädda till röster får mig att somna och drömma om det oktoberdis som också väntar utanför sjukhusporten.
Läs fler kåserier:
Sävermans förra: Fram med hörapparaten, det är 80-årsfest igen
Veckans mest lästa kåseri – av Jessica.
Och månadens mest lästa – av Lillebror.