Det är dödens årstid. Getingarna dör. Löven dör. Svamparna ruttnar och efterlämnar bara små trådar i murken ved. Vi däremot, Adam och Evas barn, blir allt sämre på att dö. Sämst, faktiskt.
I SR-podden Paradiso hör jag om pooptrackers, alltså folk som analyserar sitt bajs i jakten på optimal tarmhälsa. En produkt av biohackingkulturens kinky ambition att klå döden genom en rabiat och urskiljningslös hamstring av data om kroppen. Döden har transmuterat till ett medicinskt fail, en vulgär hicka snarare än en naturlig del av livscykeln.
Ja, i dag kan du ju skjuta de eviga betesmarkerna långt åt fan med appar som heter saker som Poopify och Plop eller, för all del, med hjälp av en liten liten kameratingest med tre ögon som monteras i toaskålen och AI-analyserar ditt bajs för nätta 6700 kronor. (Ett mörkt förebud om att alla en dag förmodligen kommer att behöva betala sura summor för att skicka sina bajsbilder till Sam Altman med kollegor).
Medan dödsjippot Halloween blir allt större – svenska hushåll väntas omsätta 1,2 miljarder på årets fulaste högtid – blir döden allt mer avlägsen. Något som ska kuvas och städas bort.
När jag behöver en dödslavett går jag till hans vulkandokumentärer
Det råder helt enkelt akut brist på Sein-zum-Tode. Alltså, Heideggers filosofiska begrepp om döden som en kall och blöt lavett som är nödvändig för att bända sig loss från en nätt och småaktig ytlighet.
Och här har vi en prydlig bro till Werner Herzog. Alltså regissören som åt upp sin sko och ryckte på axlarna när han blev skjuten under en intervju. När jag behöver en dödslavett går jag till hans vulkandokumentärer. Tack Netflix för att Sein-zum-Tode ingår i prenumerationen! I stället för att tracka bajs och köpa Buttericks-ballonger – se vulkanfilmerna under allhelgonahelgen.
Herzog är en motståndare till samtiden på många sätt. Han kollar sig aldrig i spegeln och hävdar att han inte vet vad han har för färg på ögonen. Han har kallat 1900-talet för ett misstag och på sin filmskola hade han ett strikt förbud mot yoga, terapeuter och att ”söka lyckan” eller ”optimera”. Han kallar psykoterapi och självreflektion för ”en katastrof i klass med den spanska inkvisitionen”.
Och det blir tydligt att hans betraktelse över de tickande bomberna är en berättelse över människans förlikning med döden
I ”In i infernot” (2016) reser Herzog tillsammans med vulkanologen Clive Oppenheimer till vulkaner i Indonesien, Vanuatu och Etiopien och stirrar ner i spottande magma. Över en ljudbädd av ukrainsk munkkör mumlar Herzog mycket vänligt med sin tyska brytning:
– It is a fire that wants to burst forth and it could not care less about what we are doing up here.
Eller: – This boiling mass is just monumentally indifferent to scullying roaches, retarded reptiles and vapid humans alike.
Vulkanen blir en inkarnation av naturens likgiltighet inför människan. Men det är också en öm betraktelse över människans förmåga att förvandla något helt och hållet destruktivt, en kraft som inte kan köpas eller anpassas efter våra behov, till något vackert.
Herzogs fascination för vulkaner sträcker sig många år tillbaka. Och det blir tydligt att hans betraktelse över de tickande bomberna är en berättelse över människans förlikning med döden.
I filmen visas arkivmaterial från kortdokumentären ”La Soufrière” från 1977. Den skildrar hur 75 000 människor evakuerades från ögruppen Guadeloupe i väntan på ett stort vulkanutbrott som skulle slå ner med fem atombombers kraft. Men en fattig bonde vägrade lämna. Fascinerad flög Werner Herzog in i farozonen för att träffa mannen.
Trafikljus blinkade. Hungriga åsnor och hundar strövade runt på öde gator. Mannen hade lagt sig under ett träd och väntade på döden tillsammans med en svartvit katt. Filmaren fick väcka honom.
– Jag ligger här och väntar på döden, förklarade bonden, lite irriterad över att ha blivit störd.
– Varför har du inte följt med alla andra?
– Vart ska jag ta vägen? Döden väntar ändå, den är evig.
– Men du sitter på en krutdurk.
– Det gör vi alla. Jag lever med inre frid. Jag har frid med vad som finns inom mig.
Vulkanutbrottet ägde aldrig rum.
Men det kvittade för bonden. I dag röd, i morgon död.