Att de rödgröna partierna ännu inte lyckats komma överens handlar förstås om politiska skillnader. Men också om hur de förhandlar. Som förhandlingsexpert ser jag fyra misstag som försvårar arbetet för de partier som nu fått uppdraget att försöka bilda regering. Det första kan verka harmlöst, men riskerar att bana väg för de övriga tre.
Misstag 1: Att överskatta sin förhandlingsposition.
På valdagen uttryckte Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin stor tilltro till att partierna skulle lyckas bilda regering. Det skulle nog gå att lösa. De hade ju klarat det många gånger tidigare. Socialdemokraterna är ett förhandlingsparti.
Men problemet är att den som överskattar sin egen position riskera att underskatta motparten och missa lösningar. Självförtroende kan vara en tillgång, men det blir ett problem när det ersätter en realistisk bedömning av vad som krävs för att nå en överenskommelse. Då är det lätt att räkna med att motparten ska ge efter eller att problemen löser sig längs vägen. Men den som tror sig kunna lösa problemen när de väl uppstår underskattar ofta värdet av att förebygga dem. Det här leder ofta till nästa misstag.
Misstag 2: Att inte förbereda sig tillräckligt.
De fyra partier som nu behöver försöka komma överens gick till val med sina egna strategier och prioriteringar. Det är naturligt. Partier konkurrerar om väljarnas röster och vill inte binda sig vid uppgörelser som kan kosta dem stöd. Men att förbereda sig för att vinna valet är inte samma sak som att förbereda sig för att bilda regering tillsammans.
Forskning om förhandlingsteam visar att det är viktigt att reda ut skillnader i prioriteringar och diskutera gemensamma mål innan förhandlingen börjar. För de fyra partierna hade det inneburit att i god tid undersöka vilka frågor som riskerade att låsa förhandlingen, vad varje parti värderade högst och var det kunde finnas utrymme för ömsesidiga eftergifter. Det hade inte krävt några löften om en gemensam regering före valet. Det hade räckt att undersöka olika scenarier och pröva tänkbara lösningar.
Poängen är inte att partierna saknade förberedelser, utan det faktum att gemensamma förberedelser kan vara minst lika viktiga som de egna. Man kan inte vänta med att bygga laget tills matchen har börjat.
Misstag 3: Att hålla fast vid röda linjer.
Att tro så starkt på sin egen position att man underskattar vad det kostar att hålla fast vid den kan också vara ett uttryck för en form av övertro på sin förmåga. Då är det lätt att blanda ihop att försvara det som är viktigt med att försvara en position.
Forskningen om förhandlingar pekar på tre risker med alltför röda linjer. För det första kan resultatet bli sämre. När parterna fokuserar på att försvara sina krav missar de möjligheten att hitta lösningar som bättre tillgodoser bådas viktigaste behov.
För det andra kan förhandlingen ta längre tid. När alla väntar på att motparten ska ge efter riskerar samtalen att fastna i ultimatum och låsta positioner. För det tredje kan relationerna skadas. En motpart som behandlas som någon som måste besegras blir svårare att samarbeta med även efter att förhandlingen är över.
Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet under 1990-talets ekonomiska kris visar att politiska skillnader inte behöver hindra en uppgörelse. Partierna kunde enas om delar av den ekonomiska politiken trots olika utgångspunkter. Lärdomen är att man inte behöver överge sina mål för att ompröva sina positioner. Det kan istället vara vägen till att uppnå det.
Misstag 4: Att låta förtroendet gå förlorat.
När partierna låser sig vid röda linjer riskerar också förtroendet mellan dem att försvagas. Visst, att förhandla utan förtroende är fullt möjligt. Ska du köpa ett föremål på en auktion behöver du varken bygga en relation med säljaren eller planera för er framtida relation. Men vid en koalitionsförhandling så är det framtida samarbetet i fokus och då är det ömsesidiga förtroendet en nödvändighet.
De fyra misstagen hänger ihop. En övertro på den egna positionen och förmågan kan leda till otillräckliga förberedelser. Då blir det svårare att förstå motpartens prioriteringar, vilket i sin tur ökar risken för låsta positioner och minskat förtroende.
Vad gör man då i ett sådant låst förhandlingsläge? För det första måste partierna förtjäna rätten att ha rätt. Det räcker inte att ha de bästa argumenten om motparten inte är beredd att lyssna. Partierna måste försöka förstå varandras prioriteringar och skapa en relation som gör det möjligt att tala öppet om svåra frågor.
För det andra måste de förhandla om flera frågor samtidigt. Om varje fråga behandlas för sig blir förhandlingen lätt en kamp om vem som ska ge efter. När flera frågor ligger på bordet samtidigt kan partierna i stället göra byten: ett parti får större inflytande över en fråga som är viktig för det, medan ett annat får gehör för något som betyder mer för det.
Det är en princip som också präglade Tidöförhandlingarna 2022. Ulf Kristersson betonade då att ”alla frågor är i en samlad förhandling”. Det är en viktig grundregel i förhandling: att få till en helhet som är bättre än alternativen. De rödgröna kan inte göra om det som borde ha gjorts före valet. Men de kan fortfarande förändra hur de förhandlar nu.
För i slutändan är det inte förmågan att försvara sina positioner som avgör om fyra partier kan bilda regering. Det är förmågan att hitta en lösning som inget av dem hade kunnat skapa på egen hand.
Lars-Johan Åge, professor vid Gävle Universitet och expert på förhandlingar och medlingar