Det stora genombrottet kom på U20-EM i Jerusalem 2023.
Jonathan Grahn vann guld och silver.
Två år senare blev det silver på U23-EM i Bergen.
Artikeln i korthet
Lägg till flera SM-medaljer samt ett par svenska juniorrekord på det – och Jonathan Grahn var i allra högsta grad en tänkbar kandidat till sommarens EM-trupp i Birmingham.
Men i juni 2026 försvann medeldistanslöparen från Mölndals AIK plötsligt från startlistorna.
Vi får backa bandet till vårkanten för att förstå vad som hände.
”Det var svårt att bromsa – blev värre och värre”
Jonathan Grahn kom till ett höghöjdsläger i amerikanska Flagstaff med segdragna sjukdagar i bagaget. Han viftade bort det och tränade på som vanligt, även om det gick trögt.
– Det var svårt att bromsa. För mig blir det ångestaktigt när man är på ett läger och inte tränar så mycket som man kan göra.
Jonathan Grahn
Ålder: 21
Klubb: Mölndals AIK
Gren: Medel- och långdistanslöpning
Meriter: 3 SM‐guld, 1 SM‐silver, 5 SM‐brons, 1 ISM‐guld, 4 ISM‐silver, 1 ISM‐brons, 1 U20-EM-guld, 1 U20-EM-silver, 1 U23-EM-silver
Rekord: Svenskt juniorrekord 1 500 meter (3.37.06), Svenskt juniorrekord 3 000 meter (7.43.38)
Jonathan Grahn blev övertränad.
– Det blev bara värre och värre. Så jag insåg att: ”Nej, nu måste jag ta det lugnt”. Men när man redan är på hög höjd har man gått över gränsen och det är det ganska svårt att komma tillbaka. Det tar längre tid. Det var några veckor där jag var rätt så dålig.
Träningsmängd och återhämtning blev lidande. Så även känslan av att han inte presterade som han ville. Jonathan Grahn tog därför till nya metoder för att hitta formen.
”Så länge vågen pekar neråt är det bra”
Det var i friidrottspodden ”Track and talk” som Jonathan Grahn för första gången sa att det utvecklades till en osund besatthet av vågen.
– Det var ju inte tanken från början. Men när det väl börjar ticka ner blir det lite prestation i det. Även om jag inte skulle springa snabbare av det känns det bra att se att mängden i grundträningen ligger på en bra nivå, att jag springer många kilometer per vecka. Då är det bra, även om jag skulle vara helt död och utsliten.
Han fortsätter:
– Samma sak med vågen: så länge den pekar neråt är det bra, även om jag är helt utsliten. Det är ingenting jag tänker när jag börjar gå ner i vikt eller går in i en träningsperiod, utan man blir nästan besatt av det.
På kort tid gick han ner sju kilo.
– Så det blev inte jättebra. Musklerna fick heller aldrig den återhämtning som hade behövts för att prestera på banan.
Flera veckors träning blev lidande. I förlängningen hela sommarens tävlingskalender.
– Då kände jag att det var bättre att leva livet under sommaren, snarare än att försöka pressa ut de sista sekunderna liksom, säger han.
Kände du att du kunde prata med någon om det här?
– Det blir att man låser in sig. Det är svårt… man vill ju helst inte säga det här rakt ut. Det blir inte heller jättetydligt när man ser en elitidrottare. Det är inte så att man inte äter liksom. För en normal människa ser det ut som att man äter svinmycket. Det är ju så att man förbrukar väldigt mycket när man tränar.
Utåt sett var det alltså inte självklart att något var fel.
Inte ens för Jonathan Grahn själv.
Pratade med psykolog
Men till slut insåg han att det gått för långt. Så han sökte sig till en psykolog.
– Jag tycker att det är väldigt svårt att se mig själv från ett utanförperspektiv. Man blir så inne i sig själv att man inte inser att det man håller på med är dumt. Jag gick till en psykolog för att kunna ställa mig utanför min kropp och inse: ”Vad håller jag på med?”.
Grahn hittade tillbaka.
Efter en sommar med fokus på annat, så som golf, vänner och avkoppling återfann han balansen mellan kost, träningsmängd och återhämtning. Den 19 oktober var Jonathan Grahn tillbaka på allvar när han deltog i Hytteplanmila i Oslo. Han sprang 10-kilometersloppet på 28,31, vilket endast var fem sekunder från personbästa.
– Jag har hittat tillbaka till glädjen i att springa, säger Jonathan Grahn.