Mer än hälften av det unga Frankrike har förståelse för våldet i samband med studentprotesterna – och nästan varannan förstagångsväljare stöder den franska yttervänstern. Men som alltid när det handlar om revolution, är det omöjligt att dra paralleller till Sverige.
Det är förmiddag på kaféet strax söder om Paris och jag hamnar i samspråk med en mäklare. Han ondgör sig över förstörelsen efter härjningarna den 17 oktober.
”Men vad ska man göra? Till och med våra praktikanter tycker ju att det där är okej”, säger han och rycker på axlarna.
Välkomna till Frankrike, landet där mäklarstudenterna står på plundrarnas sida.
Det är en anekdot förstås, men opinionsundersökningar i Frankrike den senaste veckan pekar i samma riktning. Även om en klar majoritet av fransmännen fördömer våldet, uttrycker mer än hälften av 18- till 24-åringarna ”förståelse” för det.
Detta trots att mycket pekar på att förstörelsen planlagts flera veckor i förväg av kriminella gäng.
Den internationella radikalhögerns försök att utmåla den 17 oktober som någon sorts rasupplopp – glatt påhejade av Kreml – har i Frankrike snarare handlat om att lägga skulden på den autonoma ultravänstern.
Det är inte taget ur luften. Den våldsbejakande anarkistiska sammanslutningen Black bloc har kapat alla större sociala rörelser i landet de senaste åren, trots att man är en liten minoritet i demonstrationstågen. I södra Frankrike har också högerextrema gäng infiltrerat protesterna.
I Limoges, där delar av stadshuset förstördes av en anlagd brand, kallade den konservative borgmästaren Guillaume Guérin våldsverkarna för ”ett gäng studenter som tror de är Robespierre” och pekade ut ”ungdomar från fina vita familjer som står och applåderar detta”.
Han var uppgiven och sarkastisk, men saknade inte poänger.
En exakt bild av vem som gjorde vad och varför den 17 oktober kommer vi kanske aldrig att få, men några saker vet vi. Majoriteten av de gripna är över gymnasieåldern och många tycks ha nåtts av uppmaningar att plundra butiker via sociala medier. Ryska botnätverk har av allt att döma exploaterat läget och iscensatt påverkansoperationer.
I Frankrike är det förbjudet att föra statistik utifrån etniskt ursprung, men förnamnen som sipprat ut från snabbrättegångarna som redan hållits i Paris – Souleyman, Benoît, Ibrahima, Vincent – skvallrar om en ovanlig allians mellan förortskillar och innerstadsrevolutionärer.
Att dra svenska slutsatser av franska förhållanden är alltid vanskligt. När det kommer till demonstrationer och upplopp är det helt poänglöst. Svensk högers varningar om att ”det kan hända här också” är snudd på rörande i sin groteska alarmism.
Skolprotesterna startade i Parisförorten innan de flyttade in till stan, där först elitgymnasierna och sedan också de stora prestigeuniversiteten hakade på.
Översatt till svenska omständigheter är det som att elever på Angeredsgymnasiet skulle blockera sina skollokaler och få studenter på Chalmers och Handelshögskolan inne i Göteborg att bygga barrikader i solidaritet – innan allt spårar ur och Avenyn plundras på varor kvällstid.
Alla vet att detta inte kommer att hända, trots att många svenska gymnasieelever numera tjänar som aktieportföljer för välfärdskapitalister som gör vinst på att dra in på behöriga lärare och böcker.
Skäl för gymnasieilska saknas inte, men protester uteblir. Varför?
Kanske för att vi har att göra med två helt olika grupper av unga. Medan Moderaterna tog hem det svenska skolvalet i höstas och Socialdemokraterna hamnade på andra plats är den unga franska generationen den mest politiskt radikala – och splittrade – på många år.
Så mycket som 70 procent av dem uppger att de tänker rösta på något av ytterkantsalternativen i presidentvalet i vår.
Som en jämförelse skramlade Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ihop 25 i det svenska skolvalet tillsammans.
Yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon lockar i vissa opinionsmätningar nästan varannan fransk förstagångsväljare. I nuläget ser han ut att gå till andra omgången i valet. Där får han sannolikt storstryk av Marine Le Pen.
Om det händer lär oroligheterna nå nya nivåer. Kanske får vi rentav se politiska upplopp på Paris avenyer.
Men än är det bara oktober och Frankrike förbereder sig för ännu en lördag av gatuprotester.