I slutet av 1990-talet tog den politiska journalisten Anders Isaksson sig för att kartlägga relationerna mellan olika socialdemokratiska makthavare i stat och riksdag. Det blev ikonisk läsning som utmynnade i standardverket Den politiska adeln.
Efter ett långvarigt maktinnehav med bara få avbrott hade det uppkommit en alldeles särskild s-märkt elit, som visste vilka dörrar som behövde öppnas, vilka kontakter som kunde tas, vilka genvägar som fanns; en intim krets beslutsfattare där privilegier nästan tycktes gå i arv.
Kartläggningen gav upphov till många aha-upplevelser och ökade uppmärksamheten kring förmåner och nätverk vid olika tillsättningar.
Inte minst borgerliga debattörer uttryckte sitt gillande med Isakssons granskning.
I dagarna skrev Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki en ledare om Sverige som “ett land fullt med nepo-babies” (24/10). Det var en både bra och viktig text. I grunden handlade den om slöseriet när politiker öser skattemedel över grupper som egentligen inte behöver dem, men som är blinda för den privilegierade kontext de befinner sig i.
Sokolnicki hade bland annat reagerat på en SvD-intervju (16/10) med moderata stjärnskottet Alice Landerholm, uppvuxen med två fullblodspolitiker till föräldrar, en minister till faster och ett familjeumgänge i statsministerns inre krets.
Också jag läste intervjun; gladdes över drivet och energin, men häpnade liksom Sokolnicki över blindheten inför den egna privilegierade positionen. Landerholm kunde inte se att hon haft några fördelar, hon hade minsann arbetat hårt.
Ledartexten hann knappt publiceras förrän hela Tidösekten stormade ut i sociala medier för att ägna sig åt nya favoritsporten DN-bashing.
Tidöregeringens egen boyscout PM Nilsson – ständigt redo att kratta manegen och skyffla bort lort – satte tonen genom att rasa om “mobbarpublicistik” och “besinningslöst” och om “en ungdom som engagerar sig politiskt”.
Han fick det att låta som handlade det om en random högstadie-fjortis, nybliven medlem i MUF. Med samma eufemistiska språkbruk skulle Nilsson kanske kunna hävda att han bara var "en enkel svenne-banan som skulle dra några borrar" när han hade lite otur med ordningsmakten och fisketuren häromåret.
“Svinaktigt”, fräste emellertid avdankade minister Bill. “Grisigt”, ekade hovskribent Bull.
Så vem är då denna stackars ansatta “ungdom som engagerar sig politiskt”?
Hon är 23 år.
Hon är riksdagsledamot.
Samma högergäng som nu osar av harm på sociala medier har i andra sammanhang inga som helst problem med att 13-åringar anses vuxna nog att kastas i fängelse. Heller inte att reducera invandrare till en produkt av sin etnicitet, sin förort, sin klan. Men nåde den som ifrågasätter självbilden hos en 23-årig riksdagsledamot!
Med viss sorg noterar jag att flera av mina gamla liberala skrivarkolleger har låtit sätta både hjärna och ideal i pant och numera skränar med fiskmåshögern, som salig Per Svensson så karakteristiskt beskrev den.
Men vad gör man inte för att få höra till. Problemet är dock att de flesta av de ilskna kommentatorerna inte ens verkar ha läst DN-texten.
Det är visst, som man säger, för jävligt ändå.