Som psykolog i senaste säsongen av ”Gift vid första ögonkastet” har Anna Bennich stått mitt i höstens hetaste relationsdebatt, med ett stort lugn.
Men det finns kriser som skakar om även henne.
– Det är det värsta jag varit med om, säger hon.
När Anna Bennich kommer in genom dörren till Södermalmskaféet där vi stämt träff är det inte bara solen som bryter igenom höstrusket och lyser upp lokalen. Kvinnan bakom bardisken skiner också upp i ett leende. Anna är stammis här och det märks.
– Jag tycker om att skriva där det är folk i omlopp och lite ljud i bakgrunden. Om jag sitter hemma sätter jag bara i gång med något städprojekt i stället, säger hon och beställer en cappuccino.
Gör: Psykolog, författare och föreläsare. Just nu aktuell som expert i ”Gift vid första ögonkastet XL” på SVT. Är relationsexpert på ”Nyhetsmorgon” i TV4 och svarar på läsarnas frågor i DN. Återkommande gäst i radio.
Familj: Tre barn och två katter som bor hos ena dottern.
Bor: I en trea på Södermalm i Stockholm.
Dagen började tidigt med ett patientbesök. Det är lätt att glömma att Sveriges kanske mest kända psykolog också har en vanlig yrkesvardag, med terapi för enskilda och par två dagar i veckan. Väntelistan till Anna Bennichs mottagning är omöjligt lång. Men när hon öppnade i Gamla stan för 19 år sedan kom klienterna nästan strykande längs fasaderna på Västerlånggatan, minns hon.
– Det var lite skamligt att gå i terapi då och människor sökte hjälp betydligt senare. I dag kan det hända att par i 30-årsåldern kommer i förebyggande syfte, inför att de skaffar barn eller så. Då är ju förutsättningarna mycket bättre än för paret som levt i sju år utan sex och den ena redan träffat en annan.
Anna Bennich har själv varit med och bidragit till att göra psykologin folklig genom sin rådgivande roll i tv och tidningar, som författare till populärpsykologiska böcker och, senast, som expert i ”Gift vid första ögonkastet” – ett gig som sannolikt genererat en del huvudvärk. När deltagaren Urban Nyman sa att han inte ville att hans flickvän skulle ha manliga vänner drog killkompisgate, en av höstens stora kulturdebatter, i gång.
– När jag såg samtalet om vänskapsfrågan fick jag jätteont i magen, jag blev ganska förfärad. Jag förstår att det blev ett drev och att folk blev väldigt upprörda. Jag var själv otroligt upprörd, säger hon.
Anna är kritisk både mot Urban Nymans relationsregler och mot SVT:s klippning av programmet. Samtidigt varnar hon för hobbypsykologin i sociala medier, där det råder begreppsinflation med termer som ”psykiskt våld”, ”trauma” och ”narcissism”.
– Psykiskt våld är ju ett av mina specialistområden och jag tycker att det är sorgligt om det begreppet urvattnas för det är något så pass allvarligt.
En konsekvens av all trendig hobbypsykologi just nu är att vanligt relationstrubbel stämplas som ”toxiskt” i en sorts relationell cancelkultur som uppstått, menar Anna.
– Jag tycker det är jätteproblematiskt, det här snacket om att man ”inte ska ta någon skit” i relationer; att man ska säga upp kontakten och bryta. I vissa fall måste man självklart göra det, men relationer är ju skaviga och stökiga ibland och vi behöver dem ändå.
När Anna Bennich började på psykologlinjen på Stockholms universitet, efter att först ha tänkt bli sjuksköterska, var hon yngst i klassen och fattig på livserfarenhet men desto rikare på prestationsångest.
– Alla andra var ju runt 30, hade gift sig och skilt sig, och det kändes som om många hade ett förflutet som ekonomer eller journalister, och så var det jag: 'Eh, jag är 20'.
I dag är livserfarenhet inte en bristvara.
– Jag brukar säga att om man vill ägna sig åt personlig utveckling ska man inte satsa på yoga eller åka på tyst retreat – jag kan själv inte tänka mig något värre – utan gå igenom några kriser! Det är fruktansvärt jobbigt, men det finns ingenting som utvecklat mig så mycket som kriser och bedrövelser. Att stå på andra sidan och veta att ’det här klarade jag’, det finns en stor trygghet i det.
Men när Anna och barnens pappa skildes efter ett 15 år långt äktenskap tänkte hon inte att den kraschen skulle bära på någon utvecklande potential. Skammen var tung och hon befarade att hennes tid som relationsexpert i offentligheten var över.
– Jag kommer ihåg att jag till och med flyttade mina ringar i början när jag föreläste, så att det skulle se ut som att jag fortfarande bar vigselring. Det är någonting med skammen, vad den gör med ens logiska tänkande, när man får ljus kastat på sig för något som betraktas som ett misslyckande.
Skulle du ha varit en lika bra psykolog utan att ha gått igenom det här?
– Jag tror inte att man måste ha erfarit samma saker som någon annan för att kunna ha en djup förståelse för svårigheterna. Men om jag skulle få en pistol mot tinningen och tvingas gissa, då tror jag att det gjort mig bättre. Jag har nog en större förståelse för exakt hur svårt det där är, erfarenheter ger ju ofta mer kött till teoretiska infallsvinklar.
Vissa kriser får alla andra att blekna och framstå som ljumma västanvindar i jämförelse. En sådan var när Annas mellandotter Signe blev sjuk i anorexi i tonåren. Tillsammans berättar mor och dotter om det i boken ”Att försvinna sig”.
– Det är det värsta jag varit med om, säger Anna.
– Signe har ju varit frisk i många år nu, men jag kan fortfarande känna en sån djup tacksamhet för det. Som i går, då var vi ute och åt middag för att fira hennes 24-årsdag, och hon sitter där med sina rosiga kinder och glitter i ögonen och mår bra.
Anna beskriver en förälders obegränsade vilja att hjälpa sitt barn. En vilja som bland annat fick henne att trotsa allergin och bli kattägare.
– När Signe var inlagd skickade hon en bild på en sådan där alienliknande nakenkatt och frågade om jag tålde sådana eftersom jag är allergisk. Jag sa direkt: ”Ja, sådana tål jag absolut!” Jag proppade i mig allergimedicin och vi åkte till en uppfödare på Lidingö och köpte kattungen.
Det är ofrånkomligt att börja ifrågasätta sig själv när ens barn drabbas av en sjukdom där psykologiska faktorer ofta presenteras som förklaringar.
– Som förälder är skulden så lättväckt. Man undrar: Vad har vi ställt till med? Vi som aldrig hållit på med dieter eller pratat om kroppar? Men i dag vet man ju att anorexi till cirka 65 procent är genetiskt betingat, säger Anna.
På senare år har forskning om genernas betydelse tagit större plats inom psykologin. Det är en trend som hon välkomnar.
– När jag läste på psykologlinjen diskuterade man fortfarande så kallade ”kylskåpsmammor”, även om det var ett tag sen man övergav begreppet då. Teorin var att vissa mammor var så kalla att barnet inte stod ut i världen och tvingades rikta sin uppmärksamhet inåt. Då uppstod autism, menade man. Herregud! Jag känner så för de mammorna som satt där och undrade vad de gjort för stort fel! I dag har vi ju mycket mer forskning som visar att barn inte är några blanka blad som föräldrarna formar.
Apropå relationer och GVFÖ. Hur ser ditt eget kärleksliv ut?
– Just nu har jag inte några kommentarer om det. Jag ber att få återkomma i frågan, säger hon och skrattar.
I ditt sommarprat ifrågasätter du det här med att gratulera till långa äktenskap.
– Det är klart man ska gratulera, men vi gör ju det per automatik: 'Åh, 50 år, grattis'. I vissa fall kan det ju vara så att man snarare borde beklaga sorgen över att de inte klarade av att skilja sig på grund av normer, känslor av misslyckande eller kanske ekonomi.
Har du några killkompisar?
– Ja, många! En av mina bästa vänner, Victor, har jag känt i 15 år. Jag kan luta mitt huvud mot hans axel i soffan och jag älskar honom, men vi har aldrig haft sex. På förhandsvisningen av ”Gift vid första ögonkastet” presenterade jag faktiskt Urban för honom.
Ett par veckor efter vår intervju pratar Anna och jag igen. Hon har nu bestämt sig för att inte fortsätta som expert i nästa säsong av ”Gift vid första ögonkastet”. Nyheten är rubrikstoff och hennes telefon ringer hela tiden.
– Jag känner inte riktigt igen det vi tyckte att vi spelade in i våras, och det som klippts fram. Vi experter hade uppfattningen att vi skulle göra ett relationsprogram med mer fokus på relationsråd än tidigare säsonger. I stället blev det mindre. Och genom mina krismöten med SVT under hösten insåg jag att vi har olika bild av vad det är för program vi vill göra, så jag landade i att jag nog kan göra större nytta på annat håll.
Andra har också läst
- Björn Frantzéns nya kärlek efter skilsmässan- Så får han ihop familjelivet: ”Mer närvarande nu” • Nya resturangen Emberlin
- Glenn Hyséns nya liv med Parkinsons sjukdom- ”Folk får panik när de hör ordet”
- Krister Henrikssons ovanliga beslut med sin fru- Krister Henrikssons plan för sin begravning
- Agnes Lindström Bolmgren ville ha barn med så många män som möjligt- Agnes Lindström Bolmgren: ”Inte konstigt – vi hånglar”
- Laila Bagge: ”Det är väldigt osexigt”- Beteendet hos män som provocerar
- Peter Haber: ”Rädd att folk tror att jag är full”- Sjukdomen gör att han inte vågar gå ut