Sense and sensibility
Betyg: 3
BIO. ROMANTISKT DRAMA. Storbritannien/USA, 2026. Regi: Georgia Oakley. Med: Daisy Edgar-Jones, Esmé Creed-Miles, Bodhi Rae Breathnach, Caitriona Balfe, Frank Dillane, Herbert Nordrum, George MacKay, Fiona Shaw. Barntillåten. Längd: 2.12.
Camilla Larsson är filmkritiker på kultursidan.
Det var visserligen förra hösten som Jane Austen fyllde 250 år, men nu – i hälarna på nyfilmatiseringen av ”konkurrenten” Emily Brontës ”Svindlande höjder” – kommer en ny adaption av Austens ”Stolthet och fördom”, med originaltiteln ”Sense and sensibility”. Kanske hade ”Sense and sensuality” egentligen passat bättre, och då (mest) med syftning på den intima, naturalistiska skildringen av naturen; den som får den vilda och frisinnade mellansystern Marianne att nästan gå sönder av passion.
I korthet: när fadern dör tvingas de tre systrarna Dashwood och deras mamma att lämna sitt ståndsmässiga gods i Sussex och flytta ut på landet, till en avlägsen släkting och ett enkelt hus. Lösningen är att göra ett gott, stabilt parti – men kärleken då? De väldigt olika systrarna har olika metoder för att tackla frågan, och för att visa sina känslor.
Georgia Oakley (”Blue Jean”, 2022) håller sig relativt nära förlagan, och Ang Lees klassiska version från 1995. Oakleys ensemble gör sitt bästa för att matcha Emma Thompson, Hugh Grant och Kate Winslet, med fina tolkningar av de giftasvuxna systrarna av kreddiga Daisy Edgar-Jones (”Normala människor”) och Esmé Creed-Miles (”Hanna”). Norske Herbert Nordrum (”Världens värsta människa”) bidrar med en värdig överste Brandon. Tanken här är såklart att trollbinda en ny generation snarare än den som vill jämföra med den ”gamla filmen”.
Oakley väljer att lägga tyngdpunkten något mer på syskonrelationen, och mindre på de uppslitande kärleksrelationerna. På grå vardag och hushållsbestyr mer än på baler och klänningar. Det är vackert och välgjort men gör att hon inte riktigt lyckas utveckla någon del helt; de minnesvärda och kvicka birollsfigurerna får heller inget spännande djup, flera blir lätt klyschiga. Både handling och färgskala är lite enahanda och dyster.
Men vad gör väl det när den på riktigt sensuella och sexiga naturen (och friheten) skildras så fysiskt kännbart? Ja, det är nog faktiskt den som har filmens sanna huvudroll.